När man står inför ett val och inte vet vilken väg man ska gå, vare sig det gäller kärlek, jobb eller ja, vad som helst - brukar jag alltid säga "lyssna på ditt hjärta", det har inte fel.

Men tänk om hjärtat är så pass sårat att man inte längre vågar lita på det? Tänk om vi är så förblindad att vi inte ser det hjärtat egentligen säger, tänk om det ljuger? 

Det beror naturligtvis helt på situation man befinner sig i, mående och självkänsla. Att inte låta oss själva bli helt förblindade är lättare sagt än gjort. Jag har, som säkert många vänner med mig blivit sårad...om och om igen, av kärleken, av vänner, ja t.o.m av familjen. Jag är en obotlig romantiker som har lätt för att tappa förnuftet och impulsivt öppna upp mig och bara lyssna på mitt hjärta. Kalla mig blond eller bara dum som aldrig lär mig läxan....... eller är det kanske så att jag är smart?

Vi kommer alltid att råka ut för människor som inte är den dom uppger sig vara, på olika sätt. Vi kommer att bli sårade - men vi har två val, att stanna kvar i det sårade och bli bittra, eller att välja bort och säga att den människan inte var värd dig helt enkelt! Bra att det kom fram, hellre förr än senare.

Bara för att vissa människor gör oss orätt, betyder inte det att alla gör det. Ett stort misstag vi kan göra är att bli så rädda för att bli sårade att vi stänger in oss, inte vågar öppna oss längre och slutar livet med att bittra fundera tänk om..... 

Livet är fyllt av relationer och det bästa som finns är när man kan ge och ta, att ge uppskattning, omtanke, vänskap, kärlek m.m och att få det tillbaka. Det är allas vår rättighet att kunna välja såna relationer.

En lagom dos av sunt förnuft och hjärta. Att ha styrkan att välja bort det som inte är bra för dig och att ha modet att ta emot, då tror jag du finner dig själv i en omgivning där du känner dig som mest tillfreds och trygg med dig själv. 

Kärlek till er alla! <3

Vilken härlig lördag vi haft här hemma idag! Har varit less på hemmet så länge o velat göra något, framför allt åt vår mörka hall som ger en ångest bara man öppnar dörren. 

Sagt o gjort, furumöblerna håller nu på att bli vita - dom blir så fina så.... Har också börjat göra höst i rabatterna o medans jag poade inne så fixade maken punka på ett par cyklar och gjorde tacos. 

Känslan när man har energi o får saker gjorda som hängt över en länge, är härlig. Jag vet hur lätt det är att förlora den känslan, så det gäller att ha den kvar i minnet, att komma ihåg hur det kändes när det var så härligt. Positivitet föder ännu mer positivitet i en kedje effekt och plötsligt bara rullar allt på o allt verkar bara lösa sig som av sig självt.....=)

Lucas har en kompis som sover över här idag, vilket inte händer jätteofta. Han är inte den killen som är så framåt och social, därför blir jag jätteglad när han frågar. Jag minns fortfarande känslan när jag var liten o frågade mamma om samma sak men fick nej, jag tyckte det var pinsamt, jobbigt och egoistiskt av mina föräldrar. Samma sak när jag frågade om mina vänner fick äta hemma hos oss och hon sa nej. Lovade mig själv då att när jag blev stor skulle jag aldrig säga nej till mina barn.

Idag inser jag så klart att det kan ha funnits omständighet som gjorde att mamma sa nej, men då tyckte jag bara att ingen tänkte på mig. Det har jag tagit med mig med mina barn... Att aldrig sätta mina/våra behov före barnens, att dom har lika mycket rättigheter som oss och behöver få ta lika stor plats här hemma som oss. Det tror jag vi bygger en bra relation på. Det är deras hem lika mycket som vårt och deras vilja o behov är minst lika viktiga som våra. 

Sammanfatter dagen som helt perfekt med lagom dos av nytta, välmående, mys, glädje och familjeaktiviteter! Helt perfekt. Ha det så gott alla, kram <3

Hade ett mycket givande samtal med en kollega idag. Naturligtvis kom vi in på mitt favoritämne, ödmjukhet.

Hur man som person förändrar hela sitt sätt att vara o tänka när man gått igenom en händelse som påverkat hela ens livssyn.

Självklart är vissa född med den egenskapen. Men jag vill ändå påstå att man märker ett helt annat lugn, en styrka, inre balans, en ödmjukhet mot sin omgivning - hos människor som haft det riktigt tufft och valt den enorma resa det innebär att kämpa sig igenom det. 

Hen är otroligt sympatisk min kollega, det märks i hens bemötande mot sin omgivning. oavsett om det är Kalle som är rasande, Lisa som är ledsen eller Lotta som är eld o lågor över något bra hon kommit på - så är hen lugn. Hen tar sig tid o lyssnar, har en förmåga att ge personen tid o att se personen. Det är ödmjukhet för mig.

Vad lätt det är att ge stöd till personer som mår dåligt, man vill ju så gärna vara den som finns där, som visar att man bryr sig. Men är det lika lätt att glädjas när det går bra för en person? Eller är det så att det är lättare att slå bort det och tänka - "ja, ja det är säkert överdrivet"..... eller "ja, ja, det är lätt att säga för den personen ja" osv

Det är inte lätt att komma till den inre balans, frid, lugn, trygghet och styrka som det innebär att kunna vara en sympatisk person som ärligt glädjs med dom det går bra för och som har förståelse för olika typer av människor och beteenden, att det finns en anledning till det. Mitt mål är att nå dit, att bli en sån person som jag upplever min kollega. Men det kräver ett ständigt arbete med sig själv, att man ibland får säga till sig - "men Sofie, skärp dig, är det sån här person du vill vara??!

Men det är MITT mål och det viktiga tror jag är att man försöker sträva mot sitt livsmål, att man ständigt jobbar för att nå dit, då har man kommit långt! Bara att man påbörjat den resan är en vinst i sig och ofta resultatet av en lång kamp.

Sköt om er alla och kom ihåg att ni är speciella och värdefulla, just som ni är! <3

Hej!

Jisses, hittade på min förra blogg efter mycket hjälp av min dotter, 19 år....hur kunde det bli så här, hur kunde tekniken liksom inte bara komma ikapp utan gå om mig? Omkörningsfilen räcker inte, tekniken tog Autobahn och jag valde en gammal upptrampad kostig......

I vilket fall, hittade tillbaka o har efter 2 (!) år tänkt göra nåt av detta, mer än att prova på.... Finns många anledningar till att jag kommit fram till denna slutsats. En är att jag fullkomligt älskar att skriva, en annan är att jag är redigt less på att sitta o vilja lägga ut inlägg på inlägg på fejjan, bara för att komma till sans o trycka delete.....det är liksom inte okej med ett inlägg i kvarten ;) För det tredje o viktigaste av allt är att jag tror att jag har en hel del att säga o dela med mig av!

Tittade på mina gamla inlägg. Trots att de var få så inser jag, precis som när du läst en dagbok o får en resume' att det är helt sjukt vad det hänt mycket! I princip hela jag har förändrats som person och jag inser ännu en gång hur snabbt livet bara kan ställas på sin spets! Människor har försvunnit, andra har bjudit in mig i sina liv. Tänk hur den du trodde du litade på visade sig vara den som svek dig o dom du minst trodde på, visade sig finnas där - just i den situation där du behövde dom som mest!? 

Det är en del av det, finns så mycket men för att inte tugga in mig för mycket i alla dom facebookstatusar jag aldrig lade ut så återkommer jag med min blogg o säger godnatt istället! Nu ska jag bara se hur jag kan få till det smidigt.....kan man sköta sånt här från telefon? ;) Kramar

Tycker det är märkligt hur det utvecklats senaste åren o spännande att det speglar hur vi människor fungerar....

När jag var 18 o flyttade hemifrån var det mest spännande att kunna ha en egen dator, en 360 med ett microsoft works till....modemet på 52 kb gick så sakta att jag hann inte ens in på bankens sida innan jag var utloggad. Att kunna använda tjänsterna kändes väldigt långt borta....

Det dröjde inte länge innan jag skaffade min första mobil, en stor knallgul Motorola o hur coolt var inte det?!?! Nu kunde jag dessutom prata i telefon var jag än befann mig...=) Jisses!! Nu behöver vi inte ens en kabel för att få uppkoppling.

Inser att jag låter hur gammal som helst, men kontentan är ändå att det jag o många med mig strävat efter så länge, att vara så tillgängliga som möjligt - idag har fört med sig så mycket problem. Människor går in i väggen, barnen är sönderstressade av att somna framför TV:n med laptopen i knät o mobilen som tutar i ett......det går inte en timme utan att någon sitter med en android mobil, kolla mailen, checka sms, missade samtal? Hinner jag ut på FB en sväng?? Var tog rasten vägen???

Det vi trånar efter så länge är ofta det vi sedan inser att vi kämpar så hårt att fly ifrån. 

Hörde en sak idag som fick mig att stanna upp o verkligen reflektera över hur vi människor fungerar gällande både engagemang och hur vi uppfattas utåt....

En tjej, som jag inte känner, råkade riktigt illa ut i veckan då hon på öppen gata misshandlades av sin s.k pojkvän. Hon blev slagen på, nedslängd i backen och sparkad på. Flera människor gick förbi, nära......., utan en reaktion. Ingen ingrep!! För mig är det helt oförståeligt, oförklarligt och framför allt oförlåtligt!!! Vilken syn ska den tjejen få på sin omgivning, vad har vi lärt henne om medmänsklighet??? 

Vad är vi rädda för? Att lägga oss i? Att bli inblandad i något där vi kanske får offra lite av vår värdefulla tid för att vittna i ett förhör??? 

Nej, jag kan inte för mitt liv begripa hur man är funtad när man tittar åt andra sidan, går förbi och sen klarar av att se sig själv i spegeln.

Vad stolt de måste vara över sig själva....eller är det så illa att vi idag lever i ett samhälle där man inte ens reagerar utan det är fullt "normalt"???? 

För mig är det inte normalt och jag kommer aldrig förstå, för jag fungerar verkligen inte så. I helgen var jag själv med om en situation där min dotter kunnat råka illa ut. Innan det hände reagerade några jag känner igen men inte umgåtts med på länge, de ringde runt och letade efter mitt nummer för att meddela mig vad de sett och så att jag kunde hjälpa henne medans allt var lugnt. 

Idag känner jag en oerhörd tacksamhet för det engegemang de visade, jag har förstått att det är långt ifrån alla som är som dem.

Jag vill än en gång tacka alla er som orkar bry er, som har kraften kvar till engagemang och som också agerar!! Ni är värdefulla och viktiga för att den värld vi lever i inte skall bli total känsolösa.

Kram 

Oj vad det vi använder tanken till har makt över hur vi upplever allt o över hur vi mår! Även om det inte är så lätt så har jag bestämt mig för att försöka se allt från ett positivt håll, försöker tänka att allt blir vad jag själv väljer att göra det till.

Visst skriker jag, svär, tjatar, gnäller o klagar många gånger men efter att jag gjort det klart, så känns det ju inte alls så farligt. Då tänker jag att om jag hade resonerat så här från början, så hade inte massa energi gått åt till denna "skitsak"....

Tänker på kärringen i kvarteret som orkar klaga på att grannen minsann lämnade lyset på i tvättstugan, eller gubben som hade fågelbord på tomten o klagade på att katterna jagade fåglar där, pensionären på ICA som gjorde allt för att klaga på att det var för få kassor öppna o trängde sig före i kön, frun som klagade över varför ett 6-pack ägg kostade 15 kronor, men ett 12-pack 33 kr!!! Herregud, vilken katastrof!!! 

Ja, för det finns ju inget annat att lägga ner sin ork på, det finns inget viktigare som händer här i världen.......inga sjuka barn, ingen fattigdom, inget krig och ingen tragik.... Jag är säker på att vi alla har upplevt många för oss, jobbiga saker men vi har alltid två val - gräva ner oss o allt blir svart eller se på ALLT det fina vi har runt om oss, fokusera på det och bli en starkare människa som mår betydligt bättre.

Det är ingen klyscha, livet är alldeles för kort för att inte ta vara på och faktiskt se allt bra som händer oss, uppskatta det, leva och glädjas med det. 

Vad jag har svårt att förstå hur människor kan vara så osympatiska, oempatiska och inåtvända....eller rättare sagt egoister som har så svårt att unna andra, glädjas med andra och känna med andra....

Varför skall det vara så svårt att förstå att vi alla har olika förutsättningar och inte bara FÅR, utan det är en ynnest att vi tycker, tänker, känner och fungerar olika.

Tänk vad trist världen skulle vara om alla var "så bra" som DU, med samma mål, göra samma val och leva likvärdiga liv...

Vi skulle gå omkring som robotar utan att behöva kommunicera eftersom vi redan vet allt och vet det bäst.

Jag är glad över och tacker varje dag som jag får möjligheten o glädjen att uppleva olika människoöden, höra olika bakgrundshistorier till de val ni gjort och era tankar kring det som händer!

TACK!