Började inlägget med att inte kunna bestämma mig för vad jag tycker om den meningen.... jag förstår ju tanken med den, att bara för att man är miljonär har man inte mindre sorger o elände än vilkan vanlig arbetare som helst....

Jag minns när Robin föddes för snart 22 år sedan, vi levde på en A-kassa och min föräldrapenning bestod av garantibeloppet på 60 kr/dag då, eftersom jag inte hade haft nån arbetsinkomst innan. Det första som betalades var hyra, räkningar, mat- blöj- och vällingpengar sattes in på ICA. Kvar på kontot var noll...... 

Ångesten veckan innan utbetalning när man vände på tior och tjugolappar för att det skulle gå runt. Ofta fick vi matkassar av farmor och mormor. Skammen av att inte kunna vara vuxen och stå på egna ben.

När Rebecca föddes 1.5 år senare hade jag hunnit jobba lite, men inte tillräckligt mycket för full föräldrapenning, utan jag fick garantibeloppet första 6 månaderna. 

Kan ni tänka er när jag fick min första hela föräldrapenning - TVÅ månadsinkomster..... att kunna slappna av, veta att vi har mat på bordet hela månaden, barnen kan få det dom behöver och man visste knappt om man vågade köpa nåt extra också....

Jag har under två perioder levt som ensamstående, den ena gången med en A-kassa och den andra gången med full månadsinkomst. Kämpat, oroat mig, ja t.o.m dragit i med nån vals ibland för att jag skämts så mycket över att behöva låna pengar.....åter igen, vem vill inte kunna klara sig själv i den sits man själv satt sig i??! 

När vi idag lever med två månadsinkomster, vi kan utan problem betala räkningar, hyra, unna oss det vi mår bra av. Jag har möjlighet att hjälpa till när mina vuxna barn flyttar hemifrån, igår fick 15-åringen en platt-TV som han tjatat efter, vi har pengar på sparkontot och idag överraskade maken mig med en ny surfplatta. 

Vi kan en lördag när som helst ta med grabbarna på bio, parkbadet.... osv.

Det gör ont i mig att många runt omkring oss lever på samma sätt som jag gjort, att inte samhället kommit längre än så, utan att det snarare går åt motsatt håll med utförsäkringar, lägre A-kassa osv..... man kan inte leva på luft o vatten.....

Så - pengar gör dig inte lyckligare? Nja, i den mening jag skriver om påstår jag motsatsen för inget tär så mycket på en relation, måendet, livet som konstant oro för ekonomin. Få ämnen är så skamliga att prata om och orsaken till många av de hälsoproblem vi har. 

Tanken när jag idag sitter och reflekterar över hur livet en gång sett ut och ser det vi har idag är först dåligt samvete och det känns förbjudet o skrytigt....men det har varit en livskamp för att nå hit, så med tacksamhet och uppskattning tänker jag tillåta mig njuta. Njuta av ett lugn, en frid från all oro och stress...och även glädjas. 

Med förhoppning om att ALLA mina medmänniskor en dag kan göra detsamma.

Kärlek till er alla

Hur många av oss har inte tänkt tanken "men gud, hur ser människan ut?" eller "han/hon beter sig så märkligt"?

Tänk så lätt det är att utifrån det yttre bedöma en människa, att bestämma sig för hur den människans liv är och dra en egen slutsats.

Det tar 3 sekunder att skapa sig en första uppfattning av en människa, 3 sekunder...... 

Kvinnan där i kön på ICA som du tog för givet var berusad, hon kanske har en nervsjukdom. 

Pojken där som alltid bråkar o slåss och som du tänker är helt ouppfostrad, har föräldrar som inte bryr sig om honom - han kanske har en diagnos och föräldrarna arbetar dagligen med honom för att ge honom ett värdigt liv.

Han där som blivit så tjock, han kanske har en sjunkdom som gör att han går upp i vikt. 

Hon som aldrig hejar och är så himla stram o stroppig, hon kanske har utvecklat en social fobi eller rädsla för människor. 

Listan kan göras lång.

Alla beter vi oss utefter våra livserfarenheter, hur märkta vi blivit eller vilka omständigheter vi lever i. Det är så lätt att sitta och uttala sig om människor vi inte känner, om människor vi inte lagt ner mer än tre sekunder på. 

Det finns ALLTID en anledning, en orsak bakom och i en perfekt värld så är vi alla värda lika mycket precis som vi är. Vi alla förtjänar en chans, samma villkor som alla andra. Alla vill bli behandlad med respekt. 

Det säger mer om den som dömer, om den som inte kan stanna till och lägga ner tid, lära känna, prata, närma sig, innan man inte bara bildat sig en uppfattning utan också bestämt sig för hur den människans liv är och utefter det inte bara varit jury utan också domare. 

Behandla andra som du själv vill bli behandlad, och nog tycker väl du själv att du är värd mer än tre sekunder av mitt liv? 

Du vet väl om att du är värdefull <3

Nu var det extremt länge sen jag bloggade, men som jag alltid sagt - jag har väl inte haft något viktigt att säga tidigare, har jag det så bloggar jag =)

Min rubrik är anhörig, med vanmakt, maktlöshet...... vill börja med att ställa en fråga - hur många av er har upplevt någon i er närhet som varit allvarligt sjuk? Hur många av er har oroat er över den personen och gjort allt för att den ska må bra?

Låt mig ställa en annan fråga - om ni är den närmaste personen frågar jag er - hur många frågade DIG hur du mådde när din närmsta var sjuk och hur DU hanterade det? Till er andra, hur många ringde frun/maken/dottern/sonen/mamman/pappan/syskonen och frågade?

Det jag vill komma till är att i vilken kamp som helst, är det så lätt att se den sjuka personen, den som egentligen redan får all tillgänglig hjälp, men vem ser den som sitter bredvid - den som får ta hand om allting och som bara kan lita på att allt är okej? Den som ser till att vardagen fungerar, att alla har det dom behöver? Den som ser till att arbeta heltid för att ekonomin ska fungera, den som ser till att barnen har mat på bordet, gör sina läxor osv för att deras liv ska fungera? Vem tänker på dom?

Jag vet att när jag låg inlagd i flera omgångar, fixade min man ALLT här hemma, och han var nerringd flera gånger om dagen - EN gång var det en fråga om hur han verkligen mådde och hur HAN tog det hela. Resten handlade om läkaren hade gått ronden, vad provsvaren visade, hade jag vaknat upp från operationen, gick den bra osv.....

Tror absolut inte att vi är icke omtänksamma personer, men våra känslor gör att vi ser den vi tycker så mycket om som är sjuk att vi lägger all fokus på dom känslorna och glömmer det runt omkring. Jag vill ge en påminnelse till er att uppmärksamma dom nära o kära bakom, som faktiskt är madrassen under den sjuke, kudden under huvudet och den/dom som gör att personen kan "orka" vara sjuk.....

SÅ - all kärlek, respekt, ödmjukhet och omtanke till alla ni som idag, igår eller framöver lever med någon nära som blir sjuk, ni gör ett hästjobb och förtjänar all uppmärksamhet som finns, hoppas ni får den hjälp ni behöver också! <3