Jag har haft två hektiska dagar på jobbet, tycker det är kul - men jag har inte haft tid för min familj och allra minst omvärlden. Igår när jag slutade jobbet hade jag inte haft en chans att kolla av läget därhemma och hoppades därför att det var förberett för lite mys o att jag bara skulle få ta det lugnt. Det var ändå min 40-årsdag......

Det visade sig att jag hade fått sms från min man som hade fruktansvärt ont o sjukskrivit sig. Jag led med honom och tänkte "ok, jag handlar mys själv o fixar så ska det nog bli bra". Sms:ade tillbaka o frågade om han hade något speciellt han tänkt från början, så fixar jag det.... fick till svar att "vi åt korv på tidiga eftermiddagen o behöver egentligen bara kvällsfika, handla vad du vill äta du". Okej, tänkte jag - det här var ju inte direkt den familjemiddagen jag tänkt av min dag.......

Tog bussen till coop o handlade, lite småledsen - inte över att inte min man inte kunnat göra något pga smärtan, utan för att han inte tänkt på att vi faktiskt har stora barn som hjälper till mer än gärna om man säger åt dom och att han på allvar tänkte att jag skulle äta födelsedagsmidddag ensam??

Handlade iaf, kom hem en timme sen från jobbet och det visade sig att jag hade överraskande främmande hemma som ville fira mig, men pga att jag var sen så hann inte jag riktigt sitta o tacka för presenter, umgås, eller fika med dom, som jag ville. Dom åkte hem efter en halvtimme o jag ställer mig vid spisen. Ledsen. Var det så här min dag skulle bli? Det blev bara så fel, allt. 

Bestämde mig för att släppa det just då, gjorde maten, dukade. Vi åt och jag var helt bestämd med att hur besviken jag än var så var det här o nu som gällde. Tog efter maten o stängde in mig med ett långt spabad, helt ensam, fortfarande ledsen, men jag tillät mig njuta.  

Idag har jag ännu en gång haft en hektisk dag på jobbet, åker hem o när jag kommer hem har min man tillsett att hela hemmet är nersläckt, med tända ljus överallt, blommor o fin musik. Jag blev lugn i hela kropp o själ. Kände sån värme och kärlek. 

Vi kunde sätta oss ner och prata. Prata om att jag var extra känslig igår och att han var så inne i sina smärtor att det var fullt sjå att ens fungera. Inget av det som blivit igår var någons mening. Det hade sina orsaker och handlade om två personer med olika känslor som just då var oförmögna att se varandras behov. Det viktiga är att vi inte fastnade i det, utan båda gjorde något åt det, jag igår och han idag.

I fredags hade jag ett par vänner hemma som sade en sak till mig. Varför försöka visa att allt är så bra, om det inte alltid är det? Mitt svar på det är att dom delvis har rätt och helt ärligt var det jättelätt för mig idag att skriva ut en status om hur mysigt det var ordnat när jag kom hem. Men minst lika viktigt är det att visa att allting inte alltid är bra, men det kan bli i slutändan - och det är det som betyder något. Om man bara är öppen för olika sätt att se på allt och att vägen dit ibland kan vara brokig. Huvudsaken man har förståndet, respekten och känslan för att ändå hitta rätt till slut. 

Sköt om er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För några år sen kände jag att något var helfel i kroppen. Den liksom gick på lågvarv och inget funkade. Ungefär som en motor som håller på o ger upp o behöver nya tändstift kände jag mig. Samtidigt påverkades mitt mående psykiskt något enormt. S...

I normala fall är jag en person som får jättemycket energi av att lyssna på min omgivning, dela med mig av min egen livserfarenhet och ge kärlek. Vara social, ge av mig själv. Det värmer när jag får ett privat meddelande från en vän som behöver stö...

För en som har en kronisk cancersjukdom och problem med struma så måste jag säga att detta är det värsta som drabbat mig!   När hela du fylls av en klump i bröstet som börjar gno, som en snöboll som bara växer o växer ju mer den snurrar.... P...

Jag har märkt en sak som är väldigt känsligt att prata om......... pengar och då framför allt brist på sådana.Vi diskuterar rasism, missbruk, sjukdomar, mobbing, misshandel osv med vetskapen att det är så mångas vardag ser ut. Men sällan eller nästan...

I somras flyttade min 20-åriga dotter hemifrån, efter en strulig ungdom där vi många gånger i fler år krockat. På många sätt. I hennes kamp mot att bli vuxen, var det mycket revolt och med min frustration som förälder att vilja hennes bästa, så funge...