Jag har märkt en sak som är väldigt känsligt att prata om......... pengar och då framför allt brist på sådana.
Vi diskuterar rasism, missbruk, sjukdomar, mobbing, misshandel osv med vetskapen att det är så mångas vardag ser ut. Men sällan eller nästan aldrig ser jag diskussioner om hur lätt det är att hamna i en situation med skulder där du nekas kredit och därmed får ett hinder i livet som många inte tänker på. Allt behöver köpas kontant utan möjlighet att spara till det. Få saker påverkar en människas mående som dålig ekonomi, ofta med skilsmässa, missbruk, psykiska problem osv som följd.

Jag själv har som ensamstående ung mamma till två barn, utan rätt till föräldrapenning och A-kassa legat sömnlös grubblandes hundratals nätter där jag adderat och subtraherat med tjugolappar och tior, för att sen gråta av lättnad när mamma kom med den där matkassen vi så väl behövde. Och då var det ändå på 90-talet där samhället såg lite annorlunda ut än idag.

Vilken kamp innan det vände, jag fick arbete och därmed en betydligt lättare vardag men det tog väldigt lång tid att arbeta ikapp det bagage med skulder som följt under dom åren.

Varför är det ämnet sån tabu? Vi lever i ett samhälle där vem som helst kan förlora sitt arbete när som helst, vara tvungen att sälja sitt hus, sin bil osv...... eller bli sjuka och utförsäkrade för att stå helt utan ekonomisk grund och kämpa för att ha råd att betala hyran. Helt plötsligt reser varenda en runtomkring utomlands, köper nyaste tekniken och roar sig hjärtligt.

Igår hade jag ett förtroligt samtal med en vän som är ensamstående och pga sjukdom inte kunnat arbeta på länge. Hens vardag är en kamp jag så väl kommer ihåg men gör allt jag kan för att glömma bort. Hur lätt är det att om det händer något oförutsett man inte räknat med behöva ringa och fråga sina nära "får jag låna några hundra kronor?" Hur lyckad känner man sig då? Var finns självvärdigheten i det?

Tror att början till att komma till rätta med skammen det innebär att säga meningar som "jag har inte råd" - är att börja prata om ämnet och fånga upp att det är så mångas vardag ser ut och det finns absolut inget skamligt med det.

Den enda skam som finns är att blunda för det.

Kärlek <3