Det här är det blogginlägget jag fasat mest för. Inte pga mina känslor, dom är bearbetade för länge sen och idag finns bara kärlek. Jag är rädd för att det ska misstolkas och att ni inte ska se storheten i min far som jag ser. 

Jag var och är pappas flicka, jag minns barndomen med honom när han höll på med tyngdlyftning o jag fick följa med till Jernvallen o se när pappa vann. Jag minns när jag med stolthet kunde säga till dom andra på gården - att min pappa ÄR starkast! 

Jag minns tältsemestrar på Öland, lördagsgotta framför TV:n och ibland blev det hemmagjord pizza eller en varm smörgås också - vid speciella tillfällen. 

Min mamma och pappa hade nära umgänge med fina vänner, vi åkte ut och bodde i husvagn, tillbringade semestrar ihop och det gjorde inget alls att jag och min syster ibland blev hemdragna efter en fest 3 på natten. Det var så då och jag o min syster blev kompisar med deras barn. Det var en härlig tid. 

Sen gick något snett. Jag minns bråk, jag minns mammas tårar - jag kommer ihåg att pappa inte kom hem på flera dagar. När han kom var det jobbigt - men sen blev allt som vanligt igen o jag kände mig trygg. 

Så höll det på några gånger och jag minns framför allt en kväll, när min vän (barn till mammas o pappas vänner) sov hos mig. Pappa och hennes pappa drack grogg på gården - vi hörde hur dom bad dom att vara tysta och lugna sig för dom hade flickor som behövde sova. Sen ringde det på dörren. Kaos och pappa var blodig, det minns jag. 

Efter det blev det aldrig sig likt, något hände och pappa flyttade. Min mamma försökte på sitt sätt med helgjobb i kassan på ICA Hörnan att få det gå ihop, hon talade om för oss gång på gång att pappa jobbade, han var sjuk eller liknande. Jag förstår idag att min mamma gjorde en heroisk insats - hon skyddade oss barn från sanningen, hon försvarade vår far för att inte vi skulle vara ledsna.

Åren gick o vi hade kontakt med pappa då och då. Inte bara genom att jag fort gömde mig när klasskompisarna gick förbi filten där han satt med sina suparkompisar, utan vi fick också oerhört fina brev då och då. Brev med löften - om det vi önskade oss - jag ville ha en ny spegelvägg som var så poppis, och åka utomlands! Det skulle jag få, och jag hoppades..... jag har fortfarande inte fått den.

Med åren och ju mer jag hoppats så blev agget större o större, ju mer han svek mig - desto mer ville jag att han skulle försvinna! För alltid! 

När jag fyllde 16 år - efter 7 års brist på kontakt och ett brev då o då så fick jag ett brev, 4 sidor långt som förklarade att min far varit sjuk, allvarligt sjuk. Att han träffat en kvinna, att han varit på behandling, att han var frälst och att han ville gifta sig på min födelsedag! Det var en inbjudan till hans bröllop!!?? Till en början kunde jag bara känna, idiot, hat, ilska, du skulle ju vara borta, jag ville ju det!!!! 

Svarade inget, lovade inget men gick på hans bröllop. Pappas flicka var det ja! Mycket noga med hur jag såg ut den kvällen så var jag också mycket avvaktande - men pappa tittade på mig och sade "min Sofie, jag ber dig inte om förståelse, jag ber inte om din ursäkt - men jag vill gärna lära känna dig igen". 

Sen den dagen är pappa åter igen min idol. Det visade sig att han söp sönder sin lever totalt - blodet fick ingen syre och han har gått ifrån att ha en tratt i halsen till att bli frisk. Han hamnade på ett behandlingshem med religiös filosofi, läste till präst på dubbel hastighet i Uppsala, träffade sin underbara fru och startade ett lyckat eget företag inom själavård och krishantering. Alltid med ödmjukhet och förståelse för mig o min syster, alltid med vetskapen om vad han åsamkat oss - men alltid full av kärlek.

Min pappa fick leva nykter, han fick leva lycklig några år - innan cancern slog till. Jag är så oerhört glad att jag tog emot hans hand när han räckte ut den, jag är så oerhört glad att vi fick avsluta allt och jag är överlycklig över att vi fick prata ut och säga förlåt. Förstå. 

Jag och min syster, vi satt vid min pappas sida när han somnade in, 49 år ung.

På begravningen kom 200 personer minst som han betytt något för, han är o kommer så förbli min allra största idol här i livet, för den resa han gjorde och som han stod för det, vände på det, gav oss alla o sig själv något fint. Det är stort. 

<3 <3 <3 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För några år sen kände jag att något var helfel i kroppen. Den liksom gick på lågvarv och inget funkade. Ungefär som en motor som håller på o ger upp o behöver nya tändstift kände jag mig. Samtidigt påverkades mitt mående psykiskt något enormt. S...

I normala fall är jag en person som får jättemycket energi av att lyssna på min omgivning, dela med mig av min egen livserfarenhet och ge kärlek. Vara social, ge av mig själv. Det värmer när jag får ett privat meddelande från en vän som behöver stö...

För en som har en kronisk cancersjukdom och problem med struma så måste jag säga att detta är det värsta som drabbat mig!   När hela du fylls av en klump i bröstet som börjar gno, som en snöboll som bara växer o växer ju mer den snurrar.... P...

Jag har märkt en sak som är väldigt känsligt att prata om......... pengar och då framför allt brist på sådana.Vi diskuterar rasism, missbruk, sjukdomar, mobbing, misshandel osv med vetskapen att det är så mångas vardag ser ut. Men sällan eller nästan...

I somras flyttade min 20-åriga dotter hemifrån, efter en strulig ungdom där vi många gånger i fler år krockat. På många sätt. I hennes kamp mot att bli vuxen, var det mycket revolt och med min frustration som förälder att vilja hennes bästa, så funge...