Jag har haft två hektiska dagar på jobbet, tycker det är kul - men jag har inte haft tid för min familj och allra minst omvärlden. Igår när jag slutade jobbet hade jag inte haft en chans att kolla av läget därhemma och hoppades därför att det var förberett för lite mys o att jag bara skulle få ta det lugnt. Det var ändå min 40-årsdag......

Det visade sig att jag hade fått sms från min man som hade fruktansvärt ont o sjukskrivit sig. Jag led med honom och tänkte "ok, jag handlar mys själv o fixar så ska det nog bli bra". Sms:ade tillbaka o frågade om han hade något speciellt han tänkt från början, så fixar jag det.... fick till svar att "vi åt korv på tidiga eftermiddagen o behöver egentligen bara kvällsfika, handla vad du vill äta du". Okej, tänkte jag - det här var ju inte direkt den familjemiddagen jag tänkt av min dag.......

Tog bussen till coop o handlade, lite småledsen - inte över att inte min man inte kunnat göra något pga smärtan, utan för att han inte tänkt på att vi faktiskt har stora barn som hjälper till mer än gärna om man säger åt dom och att han på allvar tänkte att jag skulle äta födelsedagsmidddag ensam??

Handlade iaf, kom hem en timme sen från jobbet och det visade sig att jag hade överraskande främmande hemma som ville fira mig, men pga att jag var sen så hann inte jag riktigt sitta o tacka för presenter, umgås, eller fika med dom, som jag ville. Dom åkte hem efter en halvtimme o jag ställer mig vid spisen. Ledsen. Var det så här min dag skulle bli? Det blev bara så fel, allt. 

Bestämde mig för att släppa det just då, gjorde maten, dukade. Vi åt och jag var helt bestämd med att hur besviken jag än var så var det här o nu som gällde. Tog efter maten o stängde in mig med ett långt spabad, helt ensam, fortfarande ledsen, men jag tillät mig njuta.  

Idag har jag ännu en gång haft en hektisk dag på jobbet, åker hem o när jag kommer hem har min man tillsett att hela hemmet är nersläckt, med tända ljus överallt, blommor o fin musik. Jag blev lugn i hela kropp o själ. Kände sån värme och kärlek. 

Vi kunde sätta oss ner och prata. Prata om att jag var extra känslig igår och att han var så inne i sina smärtor att det var fullt sjå att ens fungera. Inget av det som blivit igår var någons mening. Det hade sina orsaker och handlade om två personer med olika känslor som just då var oförmögna att se varandras behov. Det viktiga är att vi inte fastnade i det, utan båda gjorde något åt det, jag igår och han idag.

I fredags hade jag ett par vänner hemma som sade en sak till mig. Varför försöka visa att allt är så bra, om det inte alltid är det? Mitt svar på det är att dom delvis har rätt och helt ärligt var det jättelätt för mig idag att skriva ut en status om hur mysigt det var ordnat när jag kom hem. Men minst lika viktigt är det att visa att allting inte alltid är bra, men det kan bli i slutändan - och det är det som betyder något. Om man bara är öppen för olika sätt att se på allt och att vägen dit ibland kan vara brokig. Huvudsaken man har förståndet, respekten och känslan för att ändå hitta rätt till slut. 

Sköt om er <3

Så är mitt stora firande över för i år och jag kan bara summera det med att jag är nöjd över förväntan, både över presenter och själva firandet. Det blev en fantastisk kväll hemma hos oss, samt ett par dagar, alla som fick var välkomna och dom som inte kunde eller ville har jag lika stor respekt för. Precis som jag ville ha det, med ett eget val och massor av kärlek! 

Tycker alltid det är så svårt när man fyller år, speciellt jämnt. Ska man bjuda in folk eller inte, och isåfall var ska man dra gränsen? Tänk om någon tar illa upp och känner sig förbisedd eller tänk om någon känner sig tvungen att komma som egentligen inte har någon lust? Oavsett hur man försöker vända o vrida på sig så kan man aldrig tillgodose alla, utom dig själv. 

Tycker inte om att försätta folk i en situation där något är allt annat än fritt valt och tycker definitivt inte om att bli försatt i en situation där det inte är mitt fria val.  

Om nån känner annorlunda, så spelar det faktiskt mindre roll och är ärligt talat inte mitt problem.

Gör det ni mår bäst av, välj utifrån er själva och följ er egen känsla - det mina vänner, gör er mest lyckliga! Dom människor som inte ser det, dom är inte värda er dyrbara vänskap, anser jag!

Sköt om er och kom ihåg att ni själva är viktigast i ert liv <3

Perfekt...... vad betyder det? Är det att vara och ha det så som alla andra tycker, är det vad medelsvensson har eller är det att alltid, på riktigt, prestera bäst i alla avseenden? Isåfall är ingen perfekt. 

Jag är långt ifrån perfekt som mamma och fru. 

Det händer att jag höjer rösten åt mina barn, för att sen inse att det var dumt o obefogat och får skamset be om ursäkt.

Det händer att jag i en diskussion med min man vägrar ge mig, när jag innerst inne vet att det vore ödmjukast att bara avsluta, och att han förmodligen har rätt. 

Det händer att jag ibland inte har tålamodet för min familj, för att jag just då inte har orken. Ibland känner jag bara för att rymma, långt bort, och bara få vara själv..... 

Mitt hem är långt ifrån pedantiskt rent. Här finns både skräpiga golv, dammtussar i hörnen och tvätt som behöver tas reda på. Min sopkorg är nästan aldrig tom och mina köksskåp behövde torkas ur, för ett bra tag sen.... Mina fönster skyller jag på att dom är gamla och repiga, när solen ligger på och jag ser eländet. 

Jag har varit personen som hållt allt skinande rent med pedantisk ordning i skåpen. Ett perfekt hem utåt med en perfekt familj som gjorde allt tillsammans. Jag hade det perfekta jobbet och det "fanns inga problem".... bortsett från att jag i verkligheten var långt ifrån den person jag ville vara. 

Idag har jag prioriterat om. Mina barn älskar att jag har tid för dom, utan en dammtrasa i handen. Dom blir glada när jag kommer hem på eftermiddagen och frågar hur deras dag varit istället för att gnälla på ett par skor som står på golvet och inte skohyllan (gud bevare mig väl!)

Utåt sett har vi det långt ifrån perfekt, men frågan är om inte all kärlek och livskvalitet, frid och harmoni som vi delar är det som är perfekt? I alla fall är det så för oss! 

Sköt om er! Kram <3

Många, skulle nog vilja säga de flesa av oss har upplevt dom, energisugarna. Ni vet såna som alltid vet bäst, ska vara värst, må sämst och ha sista ordet, kosta vad det kosta vill.  

Dom allra flesta som påverkar vårt mående kan vi välja bort, det är inte enkelt men vi har möjligheten. Men alla går av olika anledningar inte att välja bort. Då har man två val, antingen försöker man hålla en låg profil eller så sjunker man till samma nivå. 

Försöker alltid ha tålamod och vara den människa som lugnt låter det vara så, trygg nog i mig själv att jag låter den/dom tro att dom fick sista ordet. Fast ärligt, ibland blir jag uppriktigt less o bara känner för att säga vad jag tycker o tänker, men jag vet att det är inte värt det. Det får konsekvenser som påverkar mitt och andras mående ännu mer. Vad är det som gör att det är så oerhört viktigt att vara den som fick säga punkt, tänka "sådär ja, ska du ge dig o sluta argumentera nu", gnugga med händerna - nöjd och stolt över sig själv. 

Ja, jag vet... det handlar om bekräftelse, otrygghet, låg självkänsla osv. Men tänk om det inte alltid är så? Kan man inte bara vara den personen utan anledning? För att man bara är sån? Jag har en känsla av att det kan vara så, att det spelar ingen roll om den personen fick hjälp med sin självkänsla (som förmodligen redan finns ), eller bearbetar sina problem (som den älskar att spela på) eller annan hjälp. Vi alla är olika och det bara är så.

I en konflikt är det så lätt att fastna i smutskastning, mothugg, hämndbegär osv.....

Det man vinner på i längden, i sin egen självkänsla, sitt mående, trygghet, balans o.s.v är att när man mest av allt vill argumentera tillbaka med den här personen är det bara lägga ner. Det hjälper inte. Man startar bara en karusell som aldrig tar slut, för tro mig - det kommer aldrig ta slut. Du kan bara lugnt och ödmjukt tala om vad du tycker, men att du förstår att alla tycker olika och respekterar det. Sen kan du gå därifrån stärkt och du kan med all rätt vara nöjd och stolt över att du höll huvudet högt utan att sjunka till samma nivå! 

Kram <3

Människors beteenden och deras handlingar pga det har alltid fascinerat mig. Framförallt orättvisa engagerar mig. Därav följde jag med stort intresse igår förhandlingarna gällande huruvida Sture Bergwall (Quick) ska bli frisläppt eller fortsätta 'vårdas'.

Tar hans fall som ett exempel på hur vidrigt det kan gå till. En psykiskt sjuk ung man begår våldshandlingar, döms till vård och proppas så full med mediciner att biverkningarna ger honom fler personligheter. Tre andra psykiskt sjuka personligheter som börjar erkänna grova mord och som personalen på psyk börjar utreda, inte polisen. Detta i sin tur leder till mer o mer restriktioner med tyngre medicinering. 2002 tar han med stöd av sin familj tillbaka erkännandena och på studs läggs vården ner. Han har alltså hållits inspärrad i mer än 10 år utan vård och med regelbundna permissioner utan någon brottsling handling. Jag tänker inte yttra mig i huruvida han är farlig eller ej, MEN jag tycker det är vansinnigt hur vår rättspsykiatriska vård fungerar! Om han nu är så farlig, varför läggs vården mer och om ingen utveckling sker har dom lyckats då?

Externa experter vidhåller att Säters överläkare grovt begått felaktigheter, ren våldtäkt på en man som uppenbarligen friats i rätten och är oskyldig.

Vilka är vi att ta för givet att folk är oförbätterliga och att döma utan att ge en chans? Tänk om det var mitt barn som drabbades av psykisk sjukdom och agerade felaktigt pga felmedicinering. Skulle jag vilja att han/hon straffades för livet då utan en rättvis chans? Att personal agerade maktutövare och bödel?

Jag tror detta är mycket vanligare än vad vi ser och vill veta. Namnet Quick innebär så mycket agg hos oss, men om det var felaktigt agerande från början så är vi inte ett dugg bättre än personalen på Säter om vi fortsätter döma.

Jag vill tro att alla kan utvecklas, att alla är värda att frias hellre än att fortsätta straffas för 'ifall att' något kan hända om personen får en chans' . Jag skulle helt enkelt inte klara av att leva med mig själv om jag fortsatte döma utan att tro på människans förändring. Kalla mig naiv och dum, jag väljer hoppfull och fördomslös.

Helg! Älskar dom fredagar när jag får hem junior och vi får kvalitetstid. Vet att han har det kanonbra hos sin pappa men det är klart jag helst har honom hos mig :)

Jag uppskattar att vi idag har en väldigt väl fungerande relation där vi kan diskutera och hjälpas åt för vår sons väl och ve. I början efter separationen var det många känslor som gjorde det svårt att prata och träffas. Ett tag skötte vi hämtning och lämning på dagis, tills de stormigaste känslorna lagt sig. Vi har alltid gjort ALLT för hans bästa, även det.

Jag begriper verkligen inte hur man som förälder kan göra annat. Har full förståelse för att det är sårade, arga och otroligt jobbiga känslor som orsakar ett beteende man normalt inte har. Men jag kommer aldrig förstå hur man i sin bitterhet låter barnen ta smällen.

Vet såklart att man ibland måste agera på sätt man hellre sluppit pga den andra förälderns beteende eller situation, men det är vår skyldighet att se till att vi vuxna sköter det, utan barnens inblandning.

Jag kan tycka vad jag vill om barnens pappa idag, jag kan vara rasande på honom, men jag själv har valt att skaffa barn med honom en gång. I min sons ögon är han världens bästa pappa. Det måste respekteras!

Jag vill skicka en tanke till alla er föräldrar som sliter, kämpar och strider för era barn. Ni har min största respekt. Till alla er som skulle vilja men aldrig kommer få en bra relation med den andra föräldern vill jag säga - Det är lätt att glömma av sig, men kom ihåg att barn ser och uppfattar mer än vi tror.
Till er som låter era egna behov och känslor gå före hoppas jag bara att ni kan få hjälp att bearbeta allt, försonas med allt och njuta av det ert barn ger.

Nu ska jag hem och mysa! Önskar er en härlig helg! Kram <3

Kommit hem efter en produktiv dag på jobbet, fått massor gjort och känner mig nöjd. 

Trivs så otroligt bra med både arbetsuppgifter och kollegor. Superhärliga människor! :)

Självklart har man dagar det känns mindre roligt att kliva ur den varma, sköna sängen. Nåt annat vore onormalt.

Är lycklig i mitt äktenskap. Vi delar en gemenskap, närhet, förståelse, kärlek och trygghet med varandra som får mig må bra. Självklart har jag dagar eller stunder då min make irriterar mig nåt så in i vassen. Nåt annat vore konstigt.

Mina barn och jag har bra förhållanden med varandra. Dom är olika alla tre, jag delar olika saker med dom och jag älskar dom alla över allt annat. Självklart tjatar jag och bråkar på dom och dom tycker mamma är världens drygaste. Nåt annat vore onormalt.

Mina vänner är dom mest fantastiska personer som finns. Dom finns där i alla väder, dom ger mig så mycket positivt på alla sätt och jag uppskattar dom enormt. Självklart kan vi ibland vara oense om vissa saker, nåt annat vore konstigt.

Min närmaste familj är min trygghet, med dom kan jag alltid vara mig själv och vad som än händer finns dom där. Dom har funnits i min närhet i hela mitt liv och självklart har vi haft dagar eller situationer då vi bråkat, annars hade vi inte stått varann nära.

Jag mår så jävla bra, men det är helt okej att ha dåliga dagar eller stunder, tycka det mesta är fel. Vakna urtrött, känna sig orkeslös, klaga över en smärta eller jobbig situation. Vi har en förmåga att inte vilja verka vara negativa, att inte våga må dåligt för "nån annan har det alltid värre eller sämre". Skämmas för att man klagar när man egentligen borde känna sig lyckligt lottad. Jantelagen. I ett nötskal.

Tänk om alla gick omkring och var positiva hela tiden, inte vågade uttrycka negativitet, var skulle alla dom känslorna ta vägen då och vilka signaler ger vi omgivningen o våra barn då?

Jag är extremt lyckligt lottad, jag mår så jävla bra och tro mig - jag uppskattar det. Men jag får inte mindre ont i min tumme för att någon annan huggit av sig handen. Det är helt okej att uttrycka att allt inte är sån dans på rosor jämt, även om man vet att man lever ett bra och lyckosamt liv. Det är normalt.

Kram <3

Skrev ett inlägg på facebook men kände att jag hade mer att säga i ämnet så det får bli ett blogginlägg, var ju ett tag sen...

Ibland brukar jag iaktta människors beteende i vardagen, reflektera och tänka att det säger mycket om hur vi fungerar även i övriga situationer och beteenden.

Det säger rätt mycket om man är en sån som med alla medel tränger sig före på tåget, innan dom som ska av fått en chans. Eller om man öppnar en dörr i ett sällskap för att gå in först själv, eller släpper in dom andra först.
Är du den som alltid tar största biten choklad när ni delar eller den som låter den andra ta först?

Det är rätt intressant faktiskt. Att sitta och lyssna på någon som säger sig ha vissa egenskaper men beteendet i situationer den inte tänker på visar något helt annat....

Det är symboliken för att det aldrig är bra att påstå sig vara någon man inte är, det blir bara så genomskinligt och oärligt. Det bästa för framförallt din egen skull är att bara vara dig själv, det vinner på alla sätt och vis.

Jag är den som i lugn och ro väntar o låter passagerare kliva av, men definitivt den som också gärna tar största biten! Vaddå ingen är perfekt och det är ju gott! ;)

 kram på er <3