För några år sen kände jag att något var helfel i kroppen. Den liksom gick på lågvarv och inget funkade.

Ungefär som en motor som håller på o ger upp o behöver nya tändstift kände jag mig.

Samtidigt påverkades mitt mående psykiskt något enormt. Saker jag förut älskat att göra tappade totalt meningen, och jag gick in i en långvarig och djup depression med ångest. 

Flera gånger gick jag iväg till HC och bad dom ta prover på mig, jag visste att något var fel! Men alla vanliga prover var bra och den ena läkaren sa t.o.m åt mig att gå hem och sova mindre o äta sallad så skulle nog kroppen komma igång.... hmm... Har nog aldrig tyckt så illa om en läkare som då! 

Efter att ha bytt HC och förklarat hur jag känt mig i ett par år så togs genast vidare prover som visade att jag utvecklat antikroppar mot min sköldkörtel. Det syns inte på "vanliga" sköldkörtelprover, jag har alltså  kronisk struma. Finns två typer och jag har hypotyreos, nedsatt funktion. 

I en lekmans ögon fungerar det så att antingen går man upp i vikt eller ner i vikt typ. Det inte många vet är att sköldkörteln påverkar varenda cell i din kropp, varenda funktion med följdsjukdomar och symptom ingen kan ana.

Det är så många av oss som går omkring och mår dåligt på något sätt, utan en tanke på att ett enkelt blodprov kan ge svar. Struma är jättevanligt, främst hos kvinnor i medelåldern! 

Skriver med 1/4 av alla symptom som finns upplistade, har valt dom jag lider av. 

• Stor trötthet
• Viktökning/Fetma
• Kalla händer och fötter
• Nattsvettning
• Långsamt tal
• Stickningar/domningar
• Andfåddhet/svårt att ta djupa andetag
• Kändlighet för solljus och värme
• Sömnlöshet
• Infektioner i övre luftvägarna
• PID/Pelvic Inflammatory Disease
• Svarar dåligt på behandlingar
• Skovlig röst
• Ledstelhet
• Förlorad uthållighet
• Intolerans mot fysisk aktivitet
• Sug efter salt
• Sug efter söta saker
• Astma
• Förlust av motivation
• Panikattacker/Depression
• Minnsesförlust/förvirring/mentalt slö
• Torr hud/torrt hår
• Svullnad i ansikte

Det är helt galet, och då är inte ens en fjärdedel av symptomlistan med!

Skickar med en länk http://www.skoldkortelforeningen.se/sjukdomsfakta/hypotyreos/symptom

Det är inte konstigt man tyckte något var på tok heller. Och även om det är jättesvårt att få rätt medicinering så finns hjälp att få. En tablett om dagen och rätt kost kan om man har tur göra stor skillnad i kampen mot livskvalitet. Hoppet finns! =)

Så många gånger man känner att man vill ge upp. Känt orättvisa för att "varför ska jag åka på all skit". Först en kronisk cancer som när som helst kan bli akut och sen den här skiten. Medans andra kan träna på, få resultat som viktnedgång o fit kropp, känna sig pigga! Dömd att vara en fet knölis alltså! 

Men nej, det går jag inte med på. Den där offerkoftan passar mig riktigt illa! Jag har valt att inte tänka så. Visst, vissa dagar tycker jag det är skit och vill rea ut min kropp.

Men dom allra flesta dagar väljer jag att fokusera på det jag själv kan göra för att vända på det, kämpa mot det och framförallt hur mycket förståelse det gett mig för andra människor i samma situation. Det har ju faktiskt format mig och med rätt fokus o inställning kan jag göra skillnad istället för att deppa ihop o tycka synd om mig själv. 

Idag tog jag en rask promenad på 4 km, utan att det kändes motigt, jag fick inte ont i någon led alls och hade energi!!! Vilken seger efter 1 år med medicin! =) 

Väljer att blogga om detta dels för att många av er kanske lider med kroppen på samma sätt utan en tanke på att det kan vara struma, dels för att det är otroligt skönt att få skriva av sig och förklara sig! 

Jag har fått den här kroppen, jag får göra det bästa av det. Vem vet, en dag kanske jag t.o.m kan lära mig att tycka om den utan att vilja rea ut den ;)

Stor kram, tack för att ni lyssnar på mig, kärlek till er! <3

I normala fall är jag en person som får jättemycket energi av att lyssna på min omgivning, dela med mig av min egen livserfarenhet och ge kärlek. Vara social, ge av mig själv.

Det värmer när jag får ett privat meddelande från en vän som behöver stöd/råd, bolla lite eller bara prata. Att få ett sånt förtroende är en fantastisk gåva.

Skriver detta för att jag just nu, behöver välja bort sånt som, i det måendet jag har, påverkar mig fel.
Det handlar absolut inte om att jag har människor som påverkar mig negativt, utan det handlar om att jag just nu är propp full o det får inte plats mer. Det behöver tömmas så ny energi får plats. Behöver fokusera på mig själv, så jag är med på banan igen och blir Sofie.

Det handlar om att prioritera, efter vad som känns bäst just nu. Att sätta sig själv i första rum. Jag är ledsen om jag inte svarar på era meddelanden/samtal varje gång. Det är inte det att jag struntar i er, jag vill verkligen, men just nu gör jag valet att bry mig om att vårda mig själv och min familj först <3

Är säker på att en stor energibov är att vi själva är så rädda för att göra andra ledsna, att vi i den rädslan glömmer våra egna behov.

Det är helt okej att stänga av telefonen när man känner för det, eller att trycka bort ett samtal, tillika ha obesvarade sms. Är det akut ringer dom igen, eller någon nära. Ni får veta det ändå. Det har inte alltid funnits mobiler/datorer.

Dom som är verkliga vänner förstår och vårdar, värnar om en själv lika mycket som sig själva. 

Ta hand om er själva i första rum, för gör ni inte det så finns det inte mycket kvar till andra sen heller <3 

För en som har en kronisk cancersjukdom och problem med struma så måste jag säga

att detta är det värsta som drabbat mig!

När hela du fylls av en klump i bröstet som börjar gno, som en snöboll som bara
växer o växer ju mer den snurrar....

Panik, yrsel, smärta! Vad händer ?? Varför mår jag så här?? Hjälp, vad ska jag göra?
Ser ingen lösning! Inga ipren hjälper, finns ingen nässpray eller huskur att ta till.

Maken orolig, vill krama, hjälpa, trösta.

jag vill skrika - låt mig vara! Försvinn alla!

Men....säger han. Nej, tyst - bara gå!

Måste göra något....paniken fyller mig, smärtan växer... orkar inte mer. SLUTA!!

Kollaps. Somnar o vaknar med en jobbig känsla av att vara helt onormal.

Allt är ju bra Sofie, du har underbara människor i ditt liv som du uppskattar
och du har livskvalitet. Varför blir det så här, nåt är ju fel på dig!

Efter att ha fått ångesten bekräftad, så konstaterar jag snarare tvärtom.

Jag är fullt normal!!!!

Jag och mina känslor är ett resultat av allt jag gått igenom i livet, det är
ett resultat av att jag för första gången verkligen vågar känna efter, tänka,
bearbeta. Att jag processar det.

Det pratas så mycket om fysiska åkommor och det är helt okej. Men att må psykiskt
dåligt är inte lika accepterat.
Fast det är som vilken förkylning som helst, inne i hjärtat, och en precis lika
vanlig sjukdom.
Fast istället för penicillin finns annan medicin.

Jag väljer att skriva detta inlägg för att jag inte unnar någon att känna sig så
onormal som jag gjorde och för att det måste bli mer accepterat att prata om
detta i den kravfyllda pressande värld vi lever i!

kärlek till er <3

https://www.youtube.com/watch?v=CNa9Kl9u9Js

Jag har märkt en sak som är väldigt känsligt att prata om......... pengar och då framför allt brist på sådana.
Vi diskuterar rasism, missbruk, sjukdomar, mobbing, misshandel osv med vetskapen att det är så mångas vardag ser ut. Men sällan eller nästan aldrig ser jag diskussioner om hur lätt det är att hamna i en situation med skulder där du nekas kredit och därmed får ett hinder i livet som många inte tänker på. Allt behöver köpas kontant utan möjlighet att spara till det. Få saker påverkar en människas mående som dålig ekonomi, ofta med skilsmässa, missbruk, psykiska problem osv som följd.

Jag själv har som ensamstående ung mamma till två barn, utan rätt till föräldrapenning och A-kassa legat sömnlös grubblandes hundratals nätter där jag adderat och subtraherat med tjugolappar och tior, för att sen gråta av lättnad när mamma kom med den där matkassen vi så väl behövde. Och då var det ändå på 90-talet där samhället såg lite annorlunda ut än idag.

Vilken kamp innan det vände, jag fick arbete och därmed en betydligt lättare vardag men det tog väldigt lång tid att arbeta ikapp det bagage med skulder som följt under dom åren.

Varför är det ämnet sån tabu? Vi lever i ett samhälle där vem som helst kan förlora sitt arbete när som helst, vara tvungen att sälja sitt hus, sin bil osv...... eller bli sjuka och utförsäkrade för att stå helt utan ekonomisk grund och kämpa för att ha råd att betala hyran. Helt plötsligt reser varenda en runtomkring utomlands, köper nyaste tekniken och roar sig hjärtligt.

Igår hade jag ett förtroligt samtal med en vän som är ensamstående och pga sjukdom inte kunnat arbeta på länge. Hens vardag är en kamp jag så väl kommer ihåg men gör allt jag kan för att glömma bort. Hur lätt är det att om det händer något oförutsett man inte räknat med behöva ringa och fråga sina nära "får jag låna några hundra kronor?" Hur lyckad känner man sig då? Var finns självvärdigheten i det?

Tror att början till att komma till rätta med skammen det innebär att säga meningar som "jag har inte råd" - är att börja prata om ämnet och fånga upp att det är så mångas vardag ser ut och det finns absolut inget skamligt med det.

Den enda skam som finns är att blunda för det.

Kärlek <3

I somras flyttade min 20-åriga dotter hemifrån, efter en strulig ungdom där vi många gånger i fler år krockat. På många sätt. I hennes kamp mot att bli vuxen, var det mycket revolt och med min frustration som förälder att vilja hennes bästa, så fungerade inte vår kommunikation, den var obefintlig. Hennes vilja och behov av att vara självständig har varat länge och varit tuff för oss båda. Så mycket jag kunnat göra annorlunda, men i detta så har vi ändå alltid funnits för varandra, i alla lägen, det har vi aldrig tvivlat på.

För 2 veckor sedan flyttade min 21-åriga son, som i raka motsatsen har varit helt beroende av mig. "Mamma, hur gör jag nu, vad, när?? 30 ggr om dagen. Allt ifrån beslut om att handla mjölk till tvätt av en tröja. Samtidigt som jag har varit den som försökt få honom växa upp, känt värmen över kärleken till mig, så har det också handlat om när han ska våga släppa taget, tänka själv, våga prova, få sparken i baken så han tar tag i sitt liv. Jobb för att få honom våga tro på sig själv, sluta vara slapp o bekväm! Vet ju att han fixar allt, men att han ska våga tro det själv också! 

När min dotter flyttade njöt hon av friheten och första veckorna hörde hon inte av sig alls, när sonen flyttade var han osäker och hörde av sig hela tiden.

dag reflekterade jag över några saker.....dels över hur mycket oftare jag faktiskt pratar med båda två idag, vilken annan relation vi har och hur avslappnat det är!  - Det vi inte fixade öga mot öga är på ett helt annat sätt nu. Vi kan skratta tillsammans, dom ta till sig av mina råd och jag med glädje ge dom! 

Jag har tre barn, tre olika individer med helt olika personligheter. Jag älskar dom över allt annat och skulle offra mitt allt för dom, som många föräldrar med mig.

Det jag vill säga är att jag älskar alla tre på olika sätt, jag har helt olika förhållanden med dom och gör olika saker med dom, utefter deras intressen, personligheter och önskemål. 

Skrev detta blogginlägg för att jag tror att ibland är vi så rädda för att prata olika om våra barn, att vi vill behandla dom så lika att vi glömmer att dom faktiskt är olika personer med olika behov! 

Låt den du älskar få pröva sina vinger, jag är stolt över er - ni har gjort era resor på olika sätt, men ni har båda nått till ett delmål idag!  Mamma älskar er, alltid

Började inlägget med att inte kunna bestämma mig för vad jag tycker om den meningen.... jag förstår ju tanken med den, att bara för att man är miljonär har man inte mindre sorger o elände än vilkan vanlig arbetare som helst....

Jag minns när Robin föddes för snart 22 år sedan, vi levde på en A-kassa och min föräldrapenning bestod av garantibeloppet på 60 kr/dag då, eftersom jag inte hade haft nån arbetsinkomst innan. Det första som betalades var hyra, räkningar, mat- blöj- och vällingpengar sattes in på ICA. Kvar på kontot var noll...... 

Ångesten veckan innan utbetalning när man vände på tior och tjugolappar för att det skulle gå runt. Ofta fick vi matkassar av farmor och mormor. Skammen av att inte kunna vara vuxen och stå på egna ben.

När Rebecca föddes 1.5 år senare hade jag hunnit jobba lite, men inte tillräckligt mycket för full föräldrapenning, utan jag fick garantibeloppet första 6 månaderna. 

Kan ni tänka er när jag fick min första hela föräldrapenning - TVÅ månadsinkomster..... att kunna slappna av, veta att vi har mat på bordet hela månaden, barnen kan få det dom behöver och man visste knappt om man vågade köpa nåt extra också....

Jag har under två perioder levt som ensamstående, den ena gången med en A-kassa och den andra gången med full månadsinkomst. Kämpat, oroat mig, ja t.o.m dragit i med nån vals ibland för att jag skämts så mycket över att behöva låna pengar.....åter igen, vem vill inte kunna klara sig själv i den sits man själv satt sig i??! 

När vi idag lever med två månadsinkomster, vi kan utan problem betala räkningar, hyra, unna oss det vi mår bra av. Jag har möjlighet att hjälpa till när mina vuxna barn flyttar hemifrån, igår fick 15-åringen en platt-TV som han tjatat efter, vi har pengar på sparkontot och idag överraskade maken mig med en ny surfplatta. 

Vi kan en lördag när som helst ta med grabbarna på bio, parkbadet.... osv.

Det gör ont i mig att många runt omkring oss lever på samma sätt som jag gjort, att inte samhället kommit längre än så, utan att det snarare går åt motsatt håll med utförsäkringar, lägre A-kassa osv..... man kan inte leva på luft o vatten.....

Så - pengar gör dig inte lyckligare? Nja, i den mening jag skriver om påstår jag motsatsen för inget tär så mycket på en relation, måendet, livet som konstant oro för ekonomin. Få ämnen är så skamliga att prata om och orsaken till många av de hälsoproblem vi har. 

Tanken när jag idag sitter och reflekterar över hur livet en gång sett ut och ser det vi har idag är först dåligt samvete och det känns förbjudet o skrytigt....men det har varit en livskamp för att nå hit, så med tacksamhet och uppskattning tänker jag tillåta mig njuta. Njuta av ett lugn, en frid från all oro och stress...och även glädjas. 

Med förhoppning om att ALLA mina medmänniskor en dag kan göra detsamma.

Kärlek till er alla

Hur många av oss har inte tänkt tanken "men gud, hur ser människan ut?" eller "han/hon beter sig så märkligt"?

Tänk så lätt det är att utifrån det yttre bedöma en människa, att bestämma sig för hur den människans liv är och dra en egen slutsats.

Det tar 3 sekunder att skapa sig en första uppfattning av en människa, 3 sekunder...... 

Kvinnan där i kön på ICA som du tog för givet var berusad, hon kanske har en nervsjukdom. 

Pojken där som alltid bråkar o slåss och som du tänker är helt ouppfostrad, har föräldrar som inte bryr sig om honom - han kanske har en diagnos och föräldrarna arbetar dagligen med honom för att ge honom ett värdigt liv.

Han där som blivit så tjock, han kanske har en sjunkdom som gör att han går upp i vikt. 

Hon som aldrig hejar och är så himla stram o stroppig, hon kanske har utvecklat en social fobi eller rädsla för människor. 

Listan kan göras lång.

Alla beter vi oss utefter våra livserfarenheter, hur märkta vi blivit eller vilka omständigheter vi lever i. Det är så lätt att sitta och uttala sig om människor vi inte känner, om människor vi inte lagt ner mer än tre sekunder på. 

Det finns ALLTID en anledning, en orsak bakom och i en perfekt värld så är vi alla värda lika mycket precis som vi är. Vi alla förtjänar en chans, samma villkor som alla andra. Alla vill bli behandlad med respekt. 

Det säger mer om den som dömer, om den som inte kan stanna till och lägga ner tid, lära känna, prata, närma sig, innan man inte bara bildat sig en uppfattning utan också bestämt sig för hur den människans liv är och utefter det inte bara varit jury utan också domare. 

Behandla andra som du själv vill bli behandlad, och nog tycker väl du själv att du är värd mer än tre sekunder av mitt liv? 

Du vet väl om att du är värdefull <3

Nu var det extremt länge sen jag bloggade, men som jag alltid sagt - jag har väl inte haft något viktigt att säga tidigare, har jag det så bloggar jag =)

Min rubrik är anhörig, med vanmakt, maktlöshet...... vill börja med att ställa en fråga - hur många av er har upplevt någon i er närhet som varit allvarligt sjuk? Hur många av er har oroat er över den personen och gjort allt för att den ska må bra?

Låt mig ställa en annan fråga - om ni är den närmaste personen frågar jag er - hur många frågade DIG hur du mådde när din närmsta var sjuk och hur DU hanterade det? Till er andra, hur många ringde frun/maken/dottern/sonen/mamman/pappan/syskonen och frågade?

Det jag vill komma till är att i vilken kamp som helst, är det så lätt att se den sjuka personen, den som egentligen redan får all tillgänglig hjälp, men vem ser den som sitter bredvid - den som får ta hand om allting och som bara kan lita på att allt är okej? Den som ser till att vardagen fungerar, att alla har det dom behöver? Den som ser till att arbeta heltid för att ekonomin ska fungera, den som ser till att barnen har mat på bordet, gör sina läxor osv för att deras liv ska fungera? Vem tänker på dom?

Jag vet att när jag låg inlagd i flera omgångar, fixade min man ALLT här hemma, och han var nerringd flera gånger om dagen - EN gång var det en fråga om hur han verkligen mådde och hur HAN tog det hela. Resten handlade om läkaren hade gått ronden, vad provsvaren visade, hade jag vaknat upp från operationen, gick den bra osv.....

Tror absolut inte att vi är icke omtänksamma personer, men våra känslor gör att vi ser den vi tycker så mycket om som är sjuk att vi lägger all fokus på dom känslorna och glömmer det runt omkring. Jag vill ge en påminnelse till er att uppmärksamma dom nära o kära bakom, som faktiskt är madrassen under den sjuke, kudden under huvudet och den/dom som gör att personen kan "orka" vara sjuk.....

SÅ - all kärlek, respekt, ödmjukhet och omtanke till alla ni som idag, igår eller framöver lever med någon nära som blir sjuk, ni gör ett hästjobb och förtjänar all uppmärksamhet som finns, hoppas ni får den hjälp ni behöver också! <3