Tycker det är märkligt hur det utvecklats senaste åren o spännande att det speglar hur vi människor fungerar....

När jag var 18 o flyttade hemifrån var det mest spännande att kunna ha en egen dator, en 360 med ett microsoft works till....modemet på 52 kb gick så sakta att jag hann inte ens in på bankens sida innan jag var utloggad. Att kunna använda tjänsterna kändes väldigt långt borta....

Det dröjde inte länge innan jag skaffade min första mobil, en stor knallgul Motorola o hur coolt var inte det?!?! Nu kunde jag dessutom prata i telefon var jag än befann mig...=) Jisses!! Nu behöver vi inte ens en kabel för att få uppkoppling.

Inser att jag låter hur gammal som helst, men kontentan är ändå att det jag o många med mig strävat efter så länge, att vara så tillgängliga som möjligt - idag har fört med sig så mycket problem. Människor går in i väggen, barnen är sönderstressade av att somna framför TV:n med laptopen i knät o mobilen som tutar i ett......det går inte en timme utan att någon sitter med en android mobil, kolla mailen, checka sms, missade samtal? Hinner jag ut på FB en sväng?? Var tog rasten vägen???

Det vi trånar efter så länge är ofta det vi sedan inser att vi kämpar så hårt att fly ifrån. 

Hörde en sak idag som fick mig att stanna upp o verkligen reflektera över hur vi människor fungerar gällande både engagemang och hur vi uppfattas utåt....

En tjej, som jag inte känner, råkade riktigt illa ut i veckan då hon på öppen gata misshandlades av sin s.k pojkvän. Hon blev slagen på, nedslängd i backen och sparkad på. Flera människor gick förbi, nära......., utan en reaktion. Ingen ingrep!! För mig är det helt oförståeligt, oförklarligt och framför allt oförlåtligt!!! Vilken syn ska den tjejen få på sin omgivning, vad har vi lärt henne om medmänsklighet??? 

Vad är vi rädda för? Att lägga oss i? Att bli inblandad i något där vi kanske får offra lite av vår värdefulla tid för att vittna i ett förhör??? 

Nej, jag kan inte för mitt liv begripa hur man är funtad när man tittar åt andra sidan, går förbi och sen klarar av att se sig själv i spegeln.

Vad stolt de måste vara över sig själva....eller är det så illa att vi idag lever i ett samhälle där man inte ens reagerar utan det är fullt "normalt"???? 

För mig är det inte normalt och jag kommer aldrig förstå, för jag fungerar verkligen inte så. I helgen var jag själv med om en situation där min dotter kunnat råka illa ut. Innan det hände reagerade några jag känner igen men inte umgåtts med på länge, de ringde runt och letade efter mitt nummer för att meddela mig vad de sett och så att jag kunde hjälpa henne medans allt var lugnt. 

Idag känner jag en oerhörd tacksamhet för det engegemang de visade, jag har förstått att det är långt ifrån alla som är som dem.

Jag vill än en gång tacka alla er som orkar bry er, som har kraften kvar till engagemang och som också agerar!! Ni är värdefulla och viktiga för att den värld vi lever i inte skall bli total känsolösa.

Kram 

Oj vad det vi använder tanken till har makt över hur vi upplever allt o över hur vi mår! Även om det inte är så lätt så har jag bestämt mig för att försöka se allt från ett positivt håll, försöker tänka att allt blir vad jag själv väljer att göra det till.

Visst skriker jag, svär, tjatar, gnäller o klagar många gånger men efter att jag gjort det klart, så känns det ju inte alls så farligt. Då tänker jag att om jag hade resonerat så här från början, så hade inte massa energi gått åt till denna "skitsak"....

Tänker på kärringen i kvarteret som orkar klaga på att grannen minsann lämnade lyset på i tvättstugan, eller gubben som hade fågelbord på tomten o klagade på att katterna jagade fåglar där, pensionären på ICA som gjorde allt för att klaga på att det var för få kassor öppna o trängde sig före i kön, frun som klagade över varför ett 6-pack ägg kostade 15 kronor, men ett 12-pack 33 kr!!! Herregud, vilken katastrof!!! 

Ja, för det finns ju inget annat att lägga ner sin ork på, det finns inget viktigare som händer här i världen.......inga sjuka barn, ingen fattigdom, inget krig och ingen tragik.... Jag är säker på att vi alla har upplevt många för oss, jobbiga saker men vi har alltid två val - gräva ner oss o allt blir svart eller se på ALLT det fina vi har runt om oss, fokusera på det och bli en starkare människa som mår betydligt bättre.

Det är ingen klyscha, livet är alldeles för kort för att inte ta vara på och faktiskt se allt bra som händer oss, uppskatta det, leva och glädjas med det. 

Vad jag har svårt att förstå hur människor kan vara så osympatiska, oempatiska och inåtvända....eller rättare sagt egoister som har så svårt att unna andra, glädjas med andra och känna med andra....

Varför skall det vara så svårt att förstå att vi alla har olika förutsättningar och inte bara FÅR, utan det är en ynnest att vi tycker, tänker, känner och fungerar olika.

Tänk vad trist världen skulle vara om alla var "så bra" som DU, med samma mål, göra samma val och leva likvärdiga liv...

Vi skulle gå omkring som robotar utan att behöva kommunicera eftersom vi redan vet allt och vet det bäst.

Jag är glad över och tacker varje dag som jag får möjligheten o glädjen att uppleva olika människoöden, höra olika bakgrundshistorier till de val ni gjort och era tankar kring det som händer!

TACK!

Jaha, så var veckans första arbetsdag avklarad med dunder o brak =) Dagarna bara springer fram......

Har fått hem junior från sin pappa så nu är det mys på högsta nivån igen. Hjärtat kom igår kväll med ett fint hjärta som han gjort på en pärltavla till mamma, vad jag älskar såna små överraskningar!

Trivs alltid bäst när hela stora familjen är samlad tillsammans och vi kan rå om varandra, även om det naturligtvis är en del bråk o tjafs. Syskonkärleken, den underbara  .

Det är skrämmande, men det känns som om man inte haft semester - vad lätt det är att vardagen tar över med jobb, städ, tvätt o tjat. Mitt mål är att vägra bli en tjatmorsa som bara gnatar över skor innanför dörren o annat tjafs, livet är värt så mycket mer! Måste försöka göra små festliga saker i vardagen oxå, den blir så mycket lättare att orka med då. Jag VILL inte fastna i tristessen..... Undrar om jag skall fråga grabbarna grus om de vill gå ut o spela lite kubb eller nåt, det räcker till idag o är betydligt trevligare än en kväll i TV-soffan =)