Det här är det blogginlägget jag fasat mest för. Inte pga mina känslor, dom är bearbetade för länge sen och idag finns bara kärlek. Jag är rädd för att det ska misstolkas och att ni inte ska se storheten i min far som jag ser. 

Jag var och är pappas flicka, jag minns barndomen med honom när han höll på med tyngdlyftning o jag fick följa med till Jernvallen o se när pappa vann. Jag minns när jag med stolthet kunde säga till dom andra på gården - att min pappa ÄR starkast! 

Jag minns tältsemestrar på Öland, lördagsgotta framför TV:n och ibland blev det hemmagjord pizza eller en varm smörgås också - vid speciella tillfällen. 

Min mamma och pappa hade nära umgänge med fina vänner, vi åkte ut och bodde i husvagn, tillbringade semestrar ihop och det gjorde inget alls att jag och min syster ibland blev hemdragna efter en fest 3 på natten. Det var så då och jag o min syster blev kompisar med deras barn. Det var en härlig tid. 

Sen gick något snett. Jag minns bråk, jag minns mammas tårar - jag kommer ihåg att pappa inte kom hem på flera dagar. När han kom var det jobbigt - men sen blev allt som vanligt igen o jag kände mig trygg. 

Så höll det på några gånger och jag minns framför allt en kväll, när min vän (barn till mammas o pappas vänner) sov hos mig. Pappa och hennes pappa drack grogg på gården - vi hörde hur dom bad dom att vara tysta och lugna sig för dom hade flickor som behövde sova. Sen ringde det på dörren. Kaos och pappa var blodig, det minns jag. 

Efter det blev det aldrig sig likt, något hände och pappa flyttade. Min mamma försökte på sitt sätt med helgjobb i kassan på ICA Hörnan att få det gå ihop, hon talade om för oss gång på gång att pappa jobbade, han var sjuk eller liknande. Jag förstår idag att min mamma gjorde en heroisk insats - hon skyddade oss barn från sanningen, hon försvarade vår far för att inte vi skulle vara ledsna.

Åren gick o vi hade kontakt med pappa då och då. Inte bara genom att jag fort gömde mig när klasskompisarna gick förbi filten där han satt med sina suparkompisar, utan vi fick också oerhört fina brev då och då. Brev med löften - om det vi önskade oss - jag ville ha en ny spegelvägg som var så poppis, och åka utomlands! Det skulle jag få, och jag hoppades..... jag har fortfarande inte fått den.

Med åren och ju mer jag hoppats så blev agget större o större, ju mer han svek mig - desto mer ville jag att han skulle försvinna! För alltid! 

När jag fyllde 16 år - efter 7 års brist på kontakt och ett brev då o då så fick jag ett brev, 4 sidor långt som förklarade att min far varit sjuk, allvarligt sjuk. Att han träffat en kvinna, att han varit på behandling, att han var frälst och att han ville gifta sig på min födelsedag! Det var en inbjudan till hans bröllop!!?? Till en början kunde jag bara känna, idiot, hat, ilska, du skulle ju vara borta, jag ville ju det!!!! 

Svarade inget, lovade inget men gick på hans bröllop. Pappas flicka var det ja! Mycket noga med hur jag såg ut den kvällen så var jag också mycket avvaktande - men pappa tittade på mig och sade "min Sofie, jag ber dig inte om förståelse, jag ber inte om din ursäkt - men jag vill gärna lära känna dig igen". 

Sen den dagen är pappa åter igen min idol. Det visade sig att han söp sönder sin lever totalt - blodet fick ingen syre och han har gått ifrån att ha en tratt i halsen till att bli frisk. Han hamnade på ett behandlingshem med religiös filosofi, läste till präst på dubbel hastighet i Uppsala, träffade sin underbara fru och startade ett lyckat eget företag inom själavård och krishantering. Alltid med ödmjukhet och förståelse för mig o min syster, alltid med vetskapen om vad han åsamkat oss - men alltid full av kärlek.

Min pappa fick leva nykter, han fick leva lycklig några år - innan cancern slog till. Jag är så oerhört glad att jag tog emot hans hand när han räckte ut den, jag är så oerhört glad att vi fick avsluta allt och jag är överlycklig över att vi fick prata ut och säga förlåt. Förstå. 

Jag och min syster, vi satt vid min pappas sida när han somnade in, 49 år ung.

På begravningen kom 200 personer minst som han betytt något för, han är o kommer så förbli min allra största idol här i livet, för den resa han gjorde och som han stod för det, vände på det, gav oss alla o sig själv något fint. Det är stort. 

<3 <3 <3 

Imorse när jag gick till bushållsplatsen så stod där en äldre man och rökte. Jag känner igen honom. Han brukar sitta med en liten hund ute på Smultronbacken. Hunden skäller alltid på mig när jag går förbi.

Mannen ser inte ovårdad ut på något sätt, men det syns ändå att han levt ett hårt liv. Han började direkt prata med mig, först om det klassiska som väder och vind, sen om att han varit pensionär sen -95 efter att ha arbetat som vaktmästare på Gävle sjukhus. 

Jag, trött och van med min egentid på morgnarna kände mig inte riktigt bekväm i situationen, men svarade på hans försök till konversation och ställde t.o.m några motfrågor. Givetvis hade jag sällskap av honom ner på stan. När jag frågade vart han skulle och han svarade Gävle, kom jag på mig själv med att tänka "vilken tur jag ska ta tåget". Naturligtvis kunde han också göra det eftersom han hade sånt kort. 

I väntan på tåget och under resan kom jag på mig själv med att fundera vad folk skall tro. Här sitter jag och samtalar med en sliten gammal man, hur ser det ut? TIttade mig runtomkring om det var någon jag känner igen som såg mig. 

Att jag fick höra en fascinerande livshistoria om en man som så tragiskt skurit sönder en nerv på en kanyl som låg öppet i tvättsäcken på sin arbetsplats, hittat sin fru död i sängen för 2 år sen, därefter fått grava alkoholproblem, varit i Järbo på behandling och idag förändrat sitt liv genom att arbeta med sig själv, hitta en Gudstro och flytta från Gävle till Sandviken, bort från allt - till ett bättre mående. Det var inte min fokus då. 

Idag på jobbet har jag funderat och varit besviken på mig själv. Där satt jag på tåget och funderade vad folk skulle tro, samtidigt som denna man - med uppenbart socialt behov öppnade sitt liv för mig. Vilken fantastisk person som lät mig ta del av detta idag. 

Är det så himla viktigt vad folk tycker och tänker? Om det var någon som hade reagerat så hade det ändå varit en sån person som jag inte vill ha i min närhet, en sån som dömer hunden efter håren. Att jag själv blev en sån person som idag tog hänsyn till fördomar, det låter jag mig själv ta lärdom av. 

Jag känner enorm uppskattning för att jag fått tagit del av denna livshistoria idag, för att jag tillfälligt kunde fylla det sociala behov som han så väl behövde. Och han får gärna göra mig sällskap fler gånger, med glädje!

Jag har hellre ett fint inre än yttre. Kram på er <3

Det kan inte upprepas för många gånger, vikten, glädjen, värmen o energin du får med dig av en äkta vänskap!

Jag vet inte med er, men jag har flera sorters vänskap  Jag har vänskap som varat länge men som det kan gå år utan kontakt med - ni vet såna ni har speciella band med. Jag har relativt ny vänskap som varat några år och som varit nära min resa på ett sätt andra inte kan förstå och jag har en vänskap som jag har med några av mina släktingar - den som du nog vågat vara mest elak mot men som överlevt den pga blodsbanden. Sen har jag en svunnen vänskap, som jag själv valt bort pga att den gav mig mer förlust än vinst helt enkelt.

Jag har en barndomskamrat, som jag har kontakt med fortfarande och i vissa situationer eller perioder av vårt liv så finner vi behov av att diskutera våra minnen. Minnen om när vi försökta koka makaroner som blev sega för att vi inte visste hur man gjorde, eller när jag gick på toa hemma hos henne o hennes mamma städade - jag öppnade toadörren o klev rätt ner i skurhinken......... men vi har också minnen från kärleksbrev i tonåren o massa jobbigt vi hade med våra föräldrar, sånt som lever kvar.

Idag har jag varit på bandymatch o träffade en annan barndomskompis. Han har känt mig så länge jag kan minnas..... i området vi är uppväxta i så är lojalitet o vänskap något som är få förunnat, men väl uppskattat. När jag fick min första son, 18 år ung, och låg på förlossningen med min 20-åriga pojkvän, vattnet hade gått..... så meddelade sköterskan oss att vi hade tre vänner som stod utanför förlossningen o ville veta hur det var med oss! Den ena träffade jag idag på bandyn, den andra har jag oxå fortfarande kontakt med - den tredje begravde vi i somras. MINNEN! Vänskap! R.I.P.

Jag har gjort en livsresa, och på den vägen stött på några stycken fantastiskai personer. Dom har förstått det liv jag levt, tagit det itll sig och accepterat mig på vägen. Ni vet såna vänner ni kan ringa till 03.47 på natten o ni vet att dom finns där - alltid! För att du delat ditt liv med dom på ett sätt inte många förstår. Han och hon finns alltid för mig, oavsett vad.

Sen har jag sist, men inte minst, vänskapen med min syster. Hon har levt min barndom, hon känner mitt liv, hon har minnen o framtidsdrömmar ingen annan kan ha. Hon känner mig på ett sätt som är speciellt för henne och vår barndom. Hon är livet för mig och jag vet att jag är samma för henne. Hon går liksom utanför detta, för hon är....ja hon är mitt liv.

Den fjärde är vännen du trodde du hade men som svek dig när du behövde den mest. Den vän du lagt ner så mycket energi på, som ringde dig mitt i natten, den som alltid ville ha dina råd, den som krävde din hjälp och som du lade ner massa energi på! Mitt liv har blivit så mycket lyckligare när jag kunde välja bort den vännen, när jag mådde bra nog att orka göra det. 

Idag står jag, trygg i mig själv, med några få vänner och skiter i ett stort socialt nät. Jag är lycklig.

Till syvende o sist inser jag att jag är rik, jag har de vänner jag själv har valt i mitt liv och som gör mitt liv, har valt bort dom som påverkade mig negativt och i o med det kan jag bara flyta med o må bra o njuta just nu! Det är vänskap det! <3

Idag vill jag hylla syskonkärleken.

Jag älskar verkligen min syster, på riktigt.

På det sätt ni vet, när vad man än gör, hur man än mår, så är man aldrig ensam. Det finns alltid någon där som är bunden till dig av mer än en djup förälskelse eller lång och äkta vänskap - det är en livslång kärlek/vänskap, där man delar barndomsminnen, tunga tider, dödsfall, men också födelse av nytt liv och framtidsdrömmar som bara syskon som delat uppväxt, kan ha tillsammans.

En person som vet precis vad man ska säga och fråga, utan att ens behöva se det på dig. Som liksom känner det.

Min man sade igår att "Sofie, när du var inlagd i Uppsala, så fanns det en person som ringde mig och verkligen frågade MIG hur JAG mådde! Din syster... min man älskar min syster också, inte pga just det - utan för att vi har bjudit in honom i vår kärlek och är dom vi är. 

Jag satte jag mig ner idag och kände att jag så gärna ville visa min syster vad hon betyder för mig, men fick inte ner ett ord på pränt.

Mikael Wiehe sade det så bra en gång, så den texten tillägnar jag henne istället. Till dig siss.

Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagar
har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann

Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far

Vi är otroligt lyckligt lottade som har det vi har och det vill jag vårda, uppskatta och framför allt visa. Det är alldeles för många som innerst inne känner lika men låter onödigt tjafs, dumma bagateller och sin stolthet komma ivägen. 

Ta vara på det ni har och var ärliga nog att våga visa det ni känner <3