För några år sen kände jag att något var helfel i kroppen. Den liksom gick på lågvarv och inget funkade.

Ungefär som en motor som håller på o ger upp o behöver nya tändstift kände jag mig.

Samtidigt påverkades mitt mående psykiskt något enormt. Saker jag förut älskat att göra tappade totalt meningen, och jag gick in i en långvarig och djup depression med ångest. 

Flera gånger gick jag iväg till HC och bad dom ta prover på mig, jag visste att något var fel! Men alla vanliga prover var bra och den ena läkaren sa t.o.m åt mig att gå hem och sova mindre o äta sallad så skulle nog kroppen komma igång.... hmm... Har nog aldrig tyckt så illa om en läkare som då! 

Efter att ha bytt HC och förklarat hur jag känt mig i ett par år så togs genast vidare prover som visade att jag utvecklat antikroppar mot min sköldkörtel. Det syns inte på "vanliga" sköldkörtelprover, jag har alltså  kronisk struma. Finns två typer och jag har hypotyreos, nedsatt funktion. 

I en lekmans ögon fungerar det så att antingen går man upp i vikt eller ner i vikt typ. Det inte många vet är att sköldkörteln påverkar varenda cell i din kropp, varenda funktion med följdsjukdomar och symptom ingen kan ana.

Det är så många av oss som går omkring och mår dåligt på något sätt, utan en tanke på att ett enkelt blodprov kan ge svar. Struma är jättevanligt, främst hos kvinnor i medelåldern! 

Skriver med 1/4 av alla symptom som finns upplistade, har valt dom jag lider av. 

• Stor trötthet
• Viktökning/Fetma
• Kalla händer och fötter
• Nattsvettning
• Långsamt tal
• Stickningar/domningar
• Andfåddhet/svårt att ta djupa andetag
• Kändlighet för solljus och värme
• Sömnlöshet
• Infektioner i övre luftvägarna
• PID/Pelvic Inflammatory Disease
• Svarar dåligt på behandlingar
• Skovlig röst
• Ledstelhet
• Förlorad uthållighet
• Intolerans mot fysisk aktivitet
• Sug efter salt
• Sug efter söta saker
• Astma
• Förlust av motivation
• Panikattacker/Depression
• Minnsesförlust/förvirring/mentalt slö
• Torr hud/torrt hår
• Svullnad i ansikte

Det är helt galet, och då är inte ens en fjärdedel av symptomlistan med!

Skickar med en länk http://www.skoldkortelforeningen.se/sjukdomsfakta/hypotyreos/symptom

Det är inte konstigt man tyckte något var på tok heller. Och även om det är jättesvårt att få rätt medicinering så finns hjälp att få. En tablett om dagen och rätt kost kan om man har tur göra stor skillnad i kampen mot livskvalitet. Hoppet finns! =)

Så många gånger man känner att man vill ge upp. Känt orättvisa för att "varför ska jag åka på all skit". Först en kronisk cancer som när som helst kan bli akut och sen den här skiten. Medans andra kan träna på, få resultat som viktnedgång o fit kropp, känna sig pigga! Dömd att vara en fet knölis alltså! 

Men nej, det går jag inte med på. Den där offerkoftan passar mig riktigt illa! Jag har valt att inte tänka så. Visst, vissa dagar tycker jag det är skit och vill rea ut min kropp.

Men dom allra flesta dagar väljer jag att fokusera på det jag själv kan göra för att vända på det, kämpa mot det och framförallt hur mycket förståelse det gett mig för andra människor i samma situation. Det har ju faktiskt format mig och med rätt fokus o inställning kan jag göra skillnad istället för att deppa ihop o tycka synd om mig själv. 

Idag tog jag en rask promenad på 4 km, utan att det kändes motigt, jag fick inte ont i någon led alls och hade energi!!! Vilken seger efter 1 år med medicin! =) 

Väljer att blogga om detta dels för att många av er kanske lider med kroppen på samma sätt utan en tanke på att det kan vara struma, dels för att det är otroligt skönt att få skriva av sig och förklara sig! 

Jag har fått den här kroppen, jag får göra det bästa av det. Vem vet, en dag kanske jag t.o.m kan lära mig att tycka om den utan att vilja rea ut den ;)

Stor kram, tack för att ni lyssnar på mig, kärlek till er! <3

I normala fall är jag en person som får jättemycket energi av att lyssna på min omgivning, dela med mig av min egen livserfarenhet och ge kärlek. Vara social, ge av mig själv.

Det värmer när jag får ett privat meddelande från en vän som behöver stöd/råd, bolla lite eller bara prata. Att få ett sånt förtroende är en fantastisk gåva.

Skriver detta för att jag just nu, behöver välja bort sånt som, i det måendet jag har, påverkar mig fel.
Det handlar absolut inte om att jag har människor som påverkar mig negativt, utan det handlar om att jag just nu är propp full o det får inte plats mer. Det behöver tömmas så ny energi får plats. Behöver fokusera på mig själv, så jag är med på banan igen och blir Sofie.

Det handlar om att prioritera, efter vad som känns bäst just nu. Att sätta sig själv i första rum. Jag är ledsen om jag inte svarar på era meddelanden/samtal varje gång. Det är inte det att jag struntar i er, jag vill verkligen, men just nu gör jag valet att bry mig om att vårda mig själv och min familj först <3

Är säker på att en stor energibov är att vi själva är så rädda för att göra andra ledsna, att vi i den rädslan glömmer våra egna behov.

Det är helt okej att stänga av telefonen när man känner för det, eller att trycka bort ett samtal, tillika ha obesvarade sms. Är det akut ringer dom igen, eller någon nära. Ni får veta det ändå. Det har inte alltid funnits mobiler/datorer.

Dom som är verkliga vänner förstår och vårdar, värnar om en själv lika mycket som sig själva. 

Ta hand om er själva i första rum, för gör ni inte det så finns det inte mycket kvar till andra sen heller <3 

För en som har en kronisk cancersjukdom och problem med struma så måste jag säga

att detta är det värsta som drabbat mig!

När hela du fylls av en klump i bröstet som börjar gno, som en snöboll som bara
växer o växer ju mer den snurrar....

Panik, yrsel, smärta! Vad händer ?? Varför mår jag så här?? Hjälp, vad ska jag göra?
Ser ingen lösning! Inga ipren hjälper, finns ingen nässpray eller huskur att ta till.

Maken orolig, vill krama, hjälpa, trösta.

jag vill skrika - låt mig vara! Försvinn alla!

Men....säger han. Nej, tyst - bara gå!

Måste göra något....paniken fyller mig, smärtan växer... orkar inte mer. SLUTA!!

Kollaps. Somnar o vaknar med en jobbig känsla av att vara helt onormal.

Allt är ju bra Sofie, du har underbara människor i ditt liv som du uppskattar
och du har livskvalitet. Varför blir det så här, nåt är ju fel på dig!

Efter att ha fått ångesten bekräftad, så konstaterar jag snarare tvärtom.

Jag är fullt normal!!!!

Jag och mina känslor är ett resultat av allt jag gått igenom i livet, det är
ett resultat av att jag för första gången verkligen vågar känna efter, tänka,
bearbeta. Att jag processar det.

Det pratas så mycket om fysiska åkommor och det är helt okej. Men att må psykiskt
dåligt är inte lika accepterat.
Fast det är som vilken förkylning som helst, inne i hjärtat, och en precis lika
vanlig sjukdom.
Fast istället för penicillin finns annan medicin.

Jag väljer att skriva detta inlägg för att jag inte unnar någon att känna sig så
onormal som jag gjorde och för att det måste bli mer accepterat att prata om
detta i den kravfyllda pressande värld vi lever i!

kärlek till er <3

https://www.youtube.com/watch?v=CNa9Kl9u9Js