För en som har en kronisk cancersjukdom och problem med struma så måste jag säga

att detta är det värsta som drabbat mig!

När hela du fylls av en klump i bröstet som börjar gno, som en snöboll som bara
växer o växer ju mer den snurrar....

Panik, yrsel, smärta! Vad händer ?? Varför mår jag så här?? Hjälp, vad ska jag göra?
Ser ingen lösning! Inga ipren hjälper, finns ingen nässpray eller huskur att ta till.

Maken orolig, vill krama, hjälpa, trösta.

jag vill skrika - låt mig vara! Försvinn alla!

Men....säger han. Nej, tyst - bara gå!

Måste göra något....paniken fyller mig, smärtan växer... orkar inte mer. SLUTA!!

Kollaps. Somnar o vaknar med en jobbig känsla av att vara helt onormal.

Allt är ju bra Sofie, du har underbara människor i ditt liv som du uppskattar
och du har livskvalitet. Varför blir det så här, nåt är ju fel på dig!

Efter att ha fått ångesten bekräftad, så konstaterar jag snarare tvärtom.

Jag är fullt normal!!!!

Jag och mina känslor är ett resultat av allt jag gått igenom i livet, det är
ett resultat av att jag för första gången verkligen vågar känna efter, tänka,
bearbeta. Att jag processar det.

Det pratas så mycket om fysiska åkommor och det är helt okej. Men att må psykiskt
dåligt är inte lika accepterat.
Fast det är som vilken förkylning som helst, inne i hjärtat, och en precis lika
vanlig sjukdom.
Fast istället för penicillin finns annan medicin.

Jag väljer att skriva detta inlägg för att jag inte unnar någon att känna sig så
onormal som jag gjorde och för att det måste bli mer accepterat att prata om
detta i den kravfyllda pressande värld vi lever i!

kärlek till er <3

https://www.youtube.com/watch?v=CNa9Kl9u9Js