Många, skulle nog vilja säga de flesa av oss har upplevt dom, energisugarna. Ni vet såna som alltid vet bäst, ska vara värst, må sämst och ha sista ordet, kosta vad det kosta vill.  

Dom allra flesta som påverkar vårt mående kan vi välja bort, det är inte enkelt men vi har möjligheten. Men alla går av olika anledningar inte att välja bort. Då har man två val, antingen försöker man hålla en låg profil eller så sjunker man till samma nivå. 

Försöker alltid ha tålamod och vara den människa som lugnt låter det vara så, trygg nog i mig själv att jag låter den/dom tro att dom fick sista ordet. Fast ärligt, ibland blir jag uppriktigt less o bara känner för att säga vad jag tycker o tänker, men jag vet att det är inte värt det. Det får konsekvenser som påverkar mitt och andras mående ännu mer. Vad är det som gör att det är så oerhört viktigt att vara den som fick säga punkt, tänka "sådär ja, ska du ge dig o sluta argumentera nu", gnugga med händerna - nöjd och stolt över sig själv. 

Ja, jag vet... det handlar om bekräftelse, otrygghet, låg självkänsla osv. Men tänk om det inte alltid är så? Kan man inte bara vara den personen utan anledning? För att man bara är sån? Jag har en känsla av att det kan vara så, att det spelar ingen roll om den personen fick hjälp med sin självkänsla (som förmodligen redan finns ), eller bearbetar sina problem (som den älskar att spela på) eller annan hjälp. Vi alla är olika och det bara är så.

I en konflikt är det så lätt att fastna i smutskastning, mothugg, hämndbegär osv.....

Det man vinner på i längden, i sin egen självkänsla, sitt mående, trygghet, balans o.s.v är att när man mest av allt vill argumentera tillbaka med den här personen är det bara lägga ner. Det hjälper inte. Man startar bara en karusell som aldrig tar slut, för tro mig - det kommer aldrig ta slut. Du kan bara lugnt och ödmjukt tala om vad du tycker, men att du förstår att alla tycker olika och respekterar det. Sen kan du gå därifrån stärkt och du kan med all rätt vara nöjd och stolt över att du höll huvudet högt utan att sjunka till samma nivå! 

Kram <3

Människors beteenden och deras handlingar pga det har alltid fascinerat mig. Framförallt orättvisa engagerar mig. Därav följde jag med stort intresse igår förhandlingarna gällande huruvida Sture Bergwall (Quick) ska bli frisläppt eller fortsätta 'vårdas'.

Tar hans fall som ett exempel på hur vidrigt det kan gå till. En psykiskt sjuk ung man begår våldshandlingar, döms till vård och proppas så full med mediciner att biverkningarna ger honom fler personligheter. Tre andra psykiskt sjuka personligheter som börjar erkänna grova mord och som personalen på psyk börjar utreda, inte polisen. Detta i sin tur leder till mer o mer restriktioner med tyngre medicinering. 2002 tar han med stöd av sin familj tillbaka erkännandena och på studs läggs vården ner. Han har alltså hållits inspärrad i mer än 10 år utan vård och med regelbundna permissioner utan någon brottsling handling. Jag tänker inte yttra mig i huruvida han är farlig eller ej, MEN jag tycker det är vansinnigt hur vår rättspsykiatriska vård fungerar! Om han nu är så farlig, varför läggs vården mer och om ingen utveckling sker har dom lyckats då?

Externa experter vidhåller att Säters överläkare grovt begått felaktigheter, ren våldtäkt på en man som uppenbarligen friats i rätten och är oskyldig.

Vilka är vi att ta för givet att folk är oförbätterliga och att döma utan att ge en chans? Tänk om det var mitt barn som drabbades av psykisk sjukdom och agerade felaktigt pga felmedicinering. Skulle jag vilja att han/hon straffades för livet då utan en rättvis chans? Att personal agerade maktutövare och bödel?

Jag tror detta är mycket vanligare än vad vi ser och vill veta. Namnet Quick innebär så mycket agg hos oss, men om det var felaktigt agerande från början så är vi inte ett dugg bättre än personalen på Säter om vi fortsätter döma.

Jag vill tro att alla kan utvecklas, att alla är värda att frias hellre än att fortsätta straffas för 'ifall att' något kan hända om personen får en chans' . Jag skulle helt enkelt inte klara av att leva med mig själv om jag fortsatte döma utan att tro på människans förändring. Kalla mig naiv och dum, jag väljer hoppfull och fördomslös.

Helg! Älskar dom fredagar när jag får hem junior och vi får kvalitetstid. Vet att han har det kanonbra hos sin pappa men det är klart jag helst har honom hos mig :)

Jag uppskattar att vi idag har en väldigt väl fungerande relation där vi kan diskutera och hjälpas åt för vår sons väl och ve. I början efter separationen var det många känslor som gjorde det svårt att prata och träffas. Ett tag skötte vi hämtning och lämning på dagis, tills de stormigaste känslorna lagt sig. Vi har alltid gjort ALLT för hans bästa, även det.

Jag begriper verkligen inte hur man som förälder kan göra annat. Har full förståelse för att det är sårade, arga och otroligt jobbiga känslor som orsakar ett beteende man normalt inte har. Men jag kommer aldrig förstå hur man i sin bitterhet låter barnen ta smällen.

Vet såklart att man ibland måste agera på sätt man hellre sluppit pga den andra förälderns beteende eller situation, men det är vår skyldighet att se till att vi vuxna sköter det, utan barnens inblandning.

Jag kan tycka vad jag vill om barnens pappa idag, jag kan vara rasande på honom, men jag själv har valt att skaffa barn med honom en gång. I min sons ögon är han världens bästa pappa. Det måste respekteras!

Jag vill skicka en tanke till alla er föräldrar som sliter, kämpar och strider för era barn. Ni har min största respekt. Till alla er som skulle vilja men aldrig kommer få en bra relation med den andra föräldern vill jag säga - Det är lätt att glömma av sig, men kom ihåg att barn ser och uppfattar mer än vi tror.
Till er som låter era egna behov och känslor gå före hoppas jag bara att ni kan få hjälp att bearbeta allt, försonas med allt och njuta av det ert barn ger.

Nu ska jag hem och mysa! Önskar er en härlig helg! Kram <3

Kommit hem efter en produktiv dag på jobbet, fått massor gjort och känner mig nöjd. 

Trivs så otroligt bra med både arbetsuppgifter och kollegor. Superhärliga människor! :)

Självklart har man dagar det känns mindre roligt att kliva ur den varma, sköna sängen. Nåt annat vore onormalt.

Är lycklig i mitt äktenskap. Vi delar en gemenskap, närhet, förståelse, kärlek och trygghet med varandra som får mig må bra. Självklart har jag dagar eller stunder då min make irriterar mig nåt så in i vassen. Nåt annat vore konstigt.

Mina barn och jag har bra förhållanden med varandra. Dom är olika alla tre, jag delar olika saker med dom och jag älskar dom alla över allt annat. Självklart tjatar jag och bråkar på dom och dom tycker mamma är världens drygaste. Nåt annat vore onormalt.

Mina vänner är dom mest fantastiska personer som finns. Dom finns där i alla väder, dom ger mig så mycket positivt på alla sätt och jag uppskattar dom enormt. Självklart kan vi ibland vara oense om vissa saker, nåt annat vore konstigt.

Min närmaste familj är min trygghet, med dom kan jag alltid vara mig själv och vad som än händer finns dom där. Dom har funnits i min närhet i hela mitt liv och självklart har vi haft dagar eller situationer då vi bråkat, annars hade vi inte stått varann nära.

Jag mår så jävla bra, men det är helt okej att ha dåliga dagar eller stunder, tycka det mesta är fel. Vakna urtrött, känna sig orkeslös, klaga över en smärta eller jobbig situation. Vi har en förmåga att inte vilja verka vara negativa, att inte våga må dåligt för "nån annan har det alltid värre eller sämre". Skämmas för att man klagar när man egentligen borde känna sig lyckligt lottad. Jantelagen. I ett nötskal.

Tänk om alla gick omkring och var positiva hela tiden, inte vågade uttrycka negativitet, var skulle alla dom känslorna ta vägen då och vilka signaler ger vi omgivningen o våra barn då?

Jag är extremt lyckligt lottad, jag mår så jävla bra och tro mig - jag uppskattar det. Men jag får inte mindre ont i min tumme för att någon annan huggit av sig handen. Det är helt okej att uttrycka att allt inte är sån dans på rosor jämt, även om man vet att man lever ett bra och lyckosamt liv. Det är normalt.

Kram <3

Skrev ett inlägg på facebook men kände att jag hade mer att säga i ämnet så det får bli ett blogginlägg, var ju ett tag sen...

Ibland brukar jag iaktta människors beteende i vardagen, reflektera och tänka att det säger mycket om hur vi fungerar även i övriga situationer och beteenden.

Det säger rätt mycket om man är en sån som med alla medel tränger sig före på tåget, innan dom som ska av fått en chans. Eller om man öppnar en dörr i ett sällskap för att gå in först själv, eller släpper in dom andra först.
Är du den som alltid tar största biten choklad när ni delar eller den som låter den andra ta först?

Det är rätt intressant faktiskt. Att sitta och lyssna på någon som säger sig ha vissa egenskaper men beteendet i situationer den inte tänker på visar något helt annat....

Det är symboliken för att det aldrig är bra att påstå sig vara någon man inte är, det blir bara så genomskinligt och oärligt. Det bästa för framförallt din egen skull är att bara vara dig själv, det vinner på alla sätt och vis.

Jag är den som i lugn och ro väntar o låter passagerare kliva av, men definitivt den som också gärna tar största biten! Vaddå ingen är perfekt och det är ju gott! ;)

 kram på er <3

Satt på bussen igår och lyssnade på två kvinnor,ja dom får skylla sig själva när dom pratar högt o tydligt på en buss. 

Den ena kvinnan satt och gnällde över hur jobbigt det skulle bli att komma hem. Karln hade lovat att städa hemma men "han har väl slarvat sig igenom allt så man får ställa sig och städa om igen". 

Den andra fortsatte med att gnälla över hur hon alltid får börja med att tjata på ungarna att plocka undan, att det slutar med att hon oftast får göra allt själv och att hon är så trött på att alltid få göra allt ensam. 

Den första kontrade med att ja, visst skulle det vara roligt att någon gång få komma hem till ett rent, undanplockat hem där maten står på bordet, men det skulle ju aldrig hända. Den andra höll med. 

Har ni någon gång känt en brinnande lust för att bara få ställa er och säga precis vad ni tycker?

Jag hade velat fråga dom om dom tror att det hjälper deras mäns lust att städa om dom ställer sig och gör om den mitt framför ögonen på dom, istället för att visa uppskattning för att dom gjort sitt bästa? 

Jag hade frågat om dom tror att deras barn tycker det är roligt med en mamma som kommer hem och gnäller över några materiella saker som ligger framme, istället för att vara glad att se dom och krama om dom?

Jag hade sagt till dom båda att deras familjer inte har en chans, för dom har redan bestämt sig för hur det kommer bli när dom kommer hem! 

Nu har jag en gräns som gör att jag inte lägger mig i andras samtal, lyssnar bara, så jag höll tyst. Men attans vad skönt det hade varit att få det sagt!

Trevlig söndag kväll på er, kramar <3

Alla förhållanden handlar om att ge och ta, att kunna gå halva vägen var och framför allt att kunna kommunicera, se varandras behov. Det skulle vem som helst svara om du frågade.

Det är inget att hymla om att jag och min man haft mindra bra perioder. Riktigt djupa svackor t.o.m där allt ställts på sin spets. Jag har förstått att det har sin förklaring. 

Ex som strular, med boendetvist och rättegång som följd. Arbetslöshet i olika perioder hos oss båda med ekonomiskt kämpande och konstant oro över hur det skulle bli som följd. Jag fick cancer och med det inlagd på sjukhus i flera omgångar, det blev riktigt allvarligt ett tag. Vi vann rättegången, vi fick arbete, jag blev piggare. När det lugnade sig kom den verkliga följden, utmattningen. Detta fick såklart andra, tuffa konsekvenser, som jag väljer att inte dela med mig av här.

Satt och rensade lite och hittade en dikt som jag skrev till min make, när vi varit gifta i 2 år. Det slår mig när jag läser den att jag idag, 5 år senare, fortfarande vet precis vad jag menade då. Jag menar varje ord som om jag skulle ha skrivit det idag. Det ger mig bekräftelse på att vi verkligen förstått innebörden av att alla förhållanden handlar om att ge och ta, att kunna gå halva vägen var och framför allt att kunna kommunicera, se varandras behov.

Idag vill jag hylla kärleken! 

Att Vara Nära

Du håller av mig

Utan att hålla fast mig

Du har mig

Utan att vilja äga mig

Du älskar mig

Utan att vilja göra om mig

Du är nära mig

Utan att kväva mig

Du ger mig kärlek

Utan att ställa krav eller villkor

Du finns vid min sida

Utan att gå före, utan att sacka efter

Du är min människa på jorden!

Du ger mig trygghet

Utan att vara tråkig

Du skäner mig förtröstan

Utan att lova för mycket

Du ger mig hopp och tro

Utan att svika mig

Du är den vackraste person jag vet

Utan att vara skrytsam

Du är min väg i livet

När jag är vilsen

Du är min pelare att luta mig emot

När jag är förvirrad

Du är min självkänsla

När tron på mig själv sviker

Jag vill vara din människa på jorden!

/Sofie Husberg 2008-08-26

Jag har börjat lite förberedande arbete med släktforskning. Har funderat på det länge men som med så mycket annat, aldrig tagit mig för.

I måndags såg jag ett program på ettan som heter ?Vem tror du att du är?? Handlar om en känd person som släktforskar varje vecka. Blev så peppad av hur intressant det var att jag direkt efter programmet satte mig o började googla runt.

Det är också så att jag inte har någon morfar, farmor eller farfar kvar i livet. Inte heller pappa. Mormor bor på ett ålderdomshem och rent krasst är det så att man inte vet hur länge hon är pigg nog till att kunna dela med sig av någon information.

Jag ringde henne i förrgår och fick veta massa saker jag inte hade en aning om. Jag frågade mig själv varför jag inte tagit mig tiden till det tidigare. Så mycket fina historier som finns hos henne, så mycket minnen och så mycket om vårt släktarv. Mormor tyckte det var jätteroligt att jag ringde och var intresserad av våra rötter. Det skrämmer mig att jag, först när jag ska fylla 40 år, tar mig den tiden. Sörjer att jag levt så länge utan att ha den värdefulla informationen hos mig så att jag kunnat uppskatta den.

Mormor sa också att hon tycker vi är för dåliga på att ringa. Hon klarar själv inte av det. Blir förbannad på mig själv som är så upptagen med mitt liv och min familj att jag inte i alla fall några gånger i veckan kan ta mig 10-15 minuter för att ringa min gamla mormor. Skäms på mig.

Det är så himla lätt att hamna i en vardagssnurr där man tar allt för givet, att allt kommer fortsätta vara som det är nu. Blir som en smäll på käften den dagen man vaknar upp och inser att det man hade runt sig är borta, innan man tagit sig tiden att uppskatta det.

Mitt löfte blir att ha regelbunden kontakt med mormor, att fortsätta det arbete jag påbörjat så att jag kan föra historien vidare till mina barn. Annars dör ju liksom hela vårt släktarv med oss. Framförallt ser jag det som mitt ansvar att lära mina barn värdesätta det arvet och förmågan att kunna stanna upp o reflektera över det dom har.

Om inte vi tar ansvar för att föra över den känslan och viljan hos våra barn, då är det vi själva som kommer ligga gamla och ensamma en dag. Det vill då inte jag.

Kramar <3