Det var ett bra tag sen jag bloggade nu, men jag använder inte bloggen för att sitta o tala om vad jag gör varje dag (det kan jag göra på facebook ;), utan mer när jag verkligen känner att jag har något jag vill och behöver säga. 

Senaste veckan har jag haft sån grym otur, ni vet en sån vecka när bara allt går åt skogen och går sönder eller du tappar det.... Det började med strykbrädan där benet bara vek sig - ja men enkelt ordnat, bara lägga ett badlakan på köksbordet tills vidare....

En annan kväll när jag stod o pratade o viftade till med armen så bara flög min nya armbandsklocka i golvet och länkarna hade gått sönder mitt i - ja men, vilken tur att jag hade tecknat en försäkring på den. 

Handlade nya snygga stövlar förra veckan också, naturligtvis fastnade dragkedjan i byxan o gick sönder dagen efter, var bara att traska tillbaka och byta. 

I fredags morse när jag skulle föna håret började det ryka o lukta bränt - då började jag känna att nää, hur mycket kan det få bli hela tiden, nu får det banne mig vara nog, nån sitter där uppe o hånskrattar mig rätt i mitt frustrerande nylle - tur man kan roa nån! 

På kvällen sen när vi var på bandy o efter det krogen så mötte jag en väldigt överförfriskad dam som stötte i mig och vips så låg hela hennes öl i min öppna handväska jag hade på axeln. När min iPhone var död morgonen efter - då var tårarna nära kan jag lova.....vem har jag gjort så illa som förtjänar detta?!!

Där satt offerkoftan som ett smäck, har aldrig passat bättre. För det var absolut inte mitt fel att jag slet i strykbrädan när jag skulle fälla upp den, det var inte så att jag körde hårfönen på högsta värmen för länge och det var definitivt inte mitt fel att jag hade handväskan öppen på en krog där det fanns massa alkohol och att dessutom min iPhone bara hoppat ner där av sig själv. Stackars mig!!!!! 

Antingen väljer jag att tänka så, eller så väljer jag att ta av mig den där koftan - den var nog lite för liten för mig ändå. För inte behöver man lägga ner så mycket negativ energi på det, ja det är väl onödigt - men det är bara prylar och jag har faktiskt försäkringar. Nästa gång kanske jag ska lämna den dyra telefonen hemma, inte ha så bråttom när jag stryker, fönar håret och sätter på mig dom nya skorna. Jag har allt jag behöver och med lite extra jobb kan jag återställa det. Alla har inte den möjligheten och jag är lyckligt lottad. 

Förresten, nu när jag tänker på det - den där offerkoftan - den lämnar jag in på nån återvinning!

Sköt om er o kom ihåg att stanna upp o njut <3

Det här är det blogginlägget jag fasat mest för. Inte pga mina känslor, dom är bearbetade för länge sen och idag finns bara kärlek. Jag är rädd för att det ska misstolkas och att ni inte ska se storheten i min far som jag ser. 

Jag var och är pappas flicka, jag minns barndomen med honom när han höll på med tyngdlyftning o jag fick följa med till Jernvallen o se när pappa vann. Jag minns när jag med stolthet kunde säga till dom andra på gården - att min pappa ÄR starkast! 

Jag minns tältsemestrar på Öland, lördagsgotta framför TV:n och ibland blev det hemmagjord pizza eller en varm smörgås också - vid speciella tillfällen. 

Min mamma och pappa hade nära umgänge med fina vänner, vi åkte ut och bodde i husvagn, tillbringade semestrar ihop och det gjorde inget alls att jag och min syster ibland blev hemdragna efter en fest 3 på natten. Det var så då och jag o min syster blev kompisar med deras barn. Det var en härlig tid. 

Sen gick något snett. Jag minns bråk, jag minns mammas tårar - jag kommer ihåg att pappa inte kom hem på flera dagar. När han kom var det jobbigt - men sen blev allt som vanligt igen o jag kände mig trygg. 

Så höll det på några gånger och jag minns framför allt en kväll, när min vän (barn till mammas o pappas vänner) sov hos mig. Pappa och hennes pappa drack grogg på gården - vi hörde hur dom bad dom att vara tysta och lugna sig för dom hade flickor som behövde sova. Sen ringde det på dörren. Kaos och pappa var blodig, det minns jag. 

Efter det blev det aldrig sig likt, något hände och pappa flyttade. Min mamma försökte på sitt sätt med helgjobb i kassan på ICA Hörnan att få det gå ihop, hon talade om för oss gång på gång att pappa jobbade, han var sjuk eller liknande. Jag förstår idag att min mamma gjorde en heroisk insats - hon skyddade oss barn från sanningen, hon försvarade vår far för att inte vi skulle vara ledsna.

Åren gick o vi hade kontakt med pappa då och då. Inte bara genom att jag fort gömde mig när klasskompisarna gick förbi filten där han satt med sina suparkompisar, utan vi fick också oerhört fina brev då och då. Brev med löften - om det vi önskade oss - jag ville ha en ny spegelvägg som var så poppis, och åka utomlands! Det skulle jag få, och jag hoppades..... jag har fortfarande inte fått den.

Med åren och ju mer jag hoppats så blev agget större o större, ju mer han svek mig - desto mer ville jag att han skulle försvinna! För alltid! 

När jag fyllde 16 år - efter 7 års brist på kontakt och ett brev då o då så fick jag ett brev, 4 sidor långt som förklarade att min far varit sjuk, allvarligt sjuk. Att han träffat en kvinna, att han varit på behandling, att han var frälst och att han ville gifta sig på min födelsedag! Det var en inbjudan till hans bröllop!!?? Till en början kunde jag bara känna, idiot, hat, ilska, du skulle ju vara borta, jag ville ju det!!!! 

Svarade inget, lovade inget men gick på hans bröllop. Pappas flicka var det ja! Mycket noga med hur jag såg ut den kvällen så var jag också mycket avvaktande - men pappa tittade på mig och sade "min Sofie, jag ber dig inte om förståelse, jag ber inte om din ursäkt - men jag vill gärna lära känna dig igen". 

Sen den dagen är pappa åter igen min idol. Det visade sig att han söp sönder sin lever totalt - blodet fick ingen syre och han har gått ifrån att ha en tratt i halsen till att bli frisk. Han hamnade på ett behandlingshem med religiös filosofi, läste till präst på dubbel hastighet i Uppsala, träffade sin underbara fru och startade ett lyckat eget företag inom själavård och krishantering. Alltid med ödmjukhet och förståelse för mig o min syster, alltid med vetskapen om vad han åsamkat oss - men alltid full av kärlek.

Min pappa fick leva nykter, han fick leva lycklig några år - innan cancern slog till. Jag är så oerhört glad att jag tog emot hans hand när han räckte ut den, jag är så oerhört glad att vi fick avsluta allt och jag är överlycklig över att vi fick prata ut och säga förlåt. Förstå. 

Jag och min syster, vi satt vid min pappas sida när han somnade in, 49 år ung.

På begravningen kom 200 personer minst som han betytt något för, han är o kommer så förbli min allra största idol här i livet, för den resa han gjorde och som han stod för det, vände på det, gav oss alla o sig själv något fint. Det är stort. 

<3 <3 <3 

Imorse när jag gick till bushållsplatsen så stod där en äldre man och rökte. Jag känner igen honom. Han brukar sitta med en liten hund ute på Smultronbacken. Hunden skäller alltid på mig när jag går förbi.

Mannen ser inte ovårdad ut på något sätt, men det syns ändå att han levt ett hårt liv. Han började direkt prata med mig, först om det klassiska som väder och vind, sen om att han varit pensionär sen -95 efter att ha arbetat som vaktmästare på Gävle sjukhus. 

Jag, trött och van med min egentid på morgnarna kände mig inte riktigt bekväm i situationen, men svarade på hans försök till konversation och ställde t.o.m några motfrågor. Givetvis hade jag sällskap av honom ner på stan. När jag frågade vart han skulle och han svarade Gävle, kom jag på mig själv med att tänka "vilken tur jag ska ta tåget". Naturligtvis kunde han också göra det eftersom han hade sånt kort. 

I väntan på tåget och under resan kom jag på mig själv med att fundera vad folk skall tro. Här sitter jag och samtalar med en sliten gammal man, hur ser det ut? TIttade mig runtomkring om det var någon jag känner igen som såg mig. 

Att jag fick höra en fascinerande livshistoria om en man som så tragiskt skurit sönder en nerv på en kanyl som låg öppet i tvättsäcken på sin arbetsplats, hittat sin fru död i sängen för 2 år sen, därefter fått grava alkoholproblem, varit i Järbo på behandling och idag förändrat sitt liv genom att arbeta med sig själv, hitta en Gudstro och flytta från Gävle till Sandviken, bort från allt - till ett bättre mående. Det var inte min fokus då. 

Idag på jobbet har jag funderat och varit besviken på mig själv. Där satt jag på tåget och funderade vad folk skulle tro, samtidigt som denna man - med uppenbart socialt behov öppnade sitt liv för mig. Vilken fantastisk person som lät mig ta del av detta idag. 

Är det så himla viktigt vad folk tycker och tänker? Om det var någon som hade reagerat så hade det ändå varit en sån person som jag inte vill ha i min närhet, en sån som dömer hunden efter håren. Att jag själv blev en sån person som idag tog hänsyn till fördomar, det låter jag mig själv ta lärdom av. 

Jag känner enorm uppskattning för att jag fått tagit del av denna livshistoria idag, för att jag tillfälligt kunde fylla det sociala behov som han så väl behövde. Och han får gärna göra mig sällskap fler gånger, med glädje!

Jag har hellre ett fint inre än yttre. Kram på er <3

Det kan inte upprepas för många gånger, vikten, glädjen, värmen o energin du får med dig av en äkta vänskap!

Jag vet inte med er, men jag har flera sorters vänskap  Jag har vänskap som varat länge men som det kan gå år utan kontakt med - ni vet såna ni har speciella band med. Jag har relativt ny vänskap som varat några år och som varit nära min resa på ett sätt andra inte kan förstå och jag har en vänskap som jag har med några av mina släktingar - den som du nog vågat vara mest elak mot men som överlevt den pga blodsbanden. Sen har jag en svunnen vänskap, som jag själv valt bort pga att den gav mig mer förlust än vinst helt enkelt.

Jag har en barndomskamrat, som jag har kontakt med fortfarande och i vissa situationer eller perioder av vårt liv så finner vi behov av att diskutera våra minnen. Minnen om när vi försökta koka makaroner som blev sega för att vi inte visste hur man gjorde, eller när jag gick på toa hemma hos henne o hennes mamma städade - jag öppnade toadörren o klev rätt ner i skurhinken......... men vi har också minnen från kärleksbrev i tonåren o massa jobbigt vi hade med våra föräldrar, sånt som lever kvar.

Idag har jag varit på bandymatch o träffade en annan barndomskompis. Han har känt mig så länge jag kan minnas..... i området vi är uppväxta i så är lojalitet o vänskap något som är få förunnat, men väl uppskattat. När jag fick min första son, 18 år ung, och låg på förlossningen med min 20-åriga pojkvän, vattnet hade gått..... så meddelade sköterskan oss att vi hade tre vänner som stod utanför förlossningen o ville veta hur det var med oss! Den ena träffade jag idag på bandyn, den andra har jag oxå fortfarande kontakt med - den tredje begravde vi i somras. MINNEN! Vänskap! R.I.P.

Jag har gjort en livsresa, och på den vägen stött på några stycken fantastiskai personer. Dom har förstått det liv jag levt, tagit det itll sig och accepterat mig på vägen. Ni vet såna vänner ni kan ringa till 03.47 på natten o ni vet att dom finns där - alltid! För att du delat ditt liv med dom på ett sätt inte många förstår. Han och hon finns alltid för mig, oavsett vad.

Sen har jag sist, men inte minst, vänskapen med min syster. Hon har levt min barndom, hon känner mitt liv, hon har minnen o framtidsdrömmar ingen annan kan ha. Hon känner mig på ett sätt som är speciellt för henne och vår barndom. Hon är livet för mig och jag vet att jag är samma för henne. Hon går liksom utanför detta, för hon är....ja hon är mitt liv.

Den fjärde är vännen du trodde du hade men som svek dig när du behövde den mest. Den vän du lagt ner så mycket energi på, som ringde dig mitt i natten, den som alltid ville ha dina råd, den som krävde din hjälp och som du lade ner massa energi på! Mitt liv har blivit så mycket lyckligare när jag kunde välja bort den vännen, när jag mådde bra nog att orka göra det. 

Idag står jag, trygg i mig själv, med några få vänner och skiter i ett stort socialt nät. Jag är lycklig.

Till syvende o sist inser jag att jag är rik, jag har de vänner jag själv har valt i mitt liv och som gör mitt liv, har valt bort dom som påverkade mig negativt och i o med det kan jag bara flyta med o må bra o njuta just nu! Det är vänskap det! <3

Idag vill jag hylla syskonkärleken.

Jag älskar verkligen min syster, på riktigt.

På det sätt ni vet, när vad man än gör, hur man än mår, så är man aldrig ensam. Det finns alltid någon där som är bunden till dig av mer än en djup förälskelse eller lång och äkta vänskap - det är en livslång kärlek/vänskap, där man delar barndomsminnen, tunga tider, dödsfall, men också födelse av nytt liv och framtidsdrömmar som bara syskon som delat uppväxt, kan ha tillsammans.

En person som vet precis vad man ska säga och fråga, utan att ens behöva se det på dig. Som liksom känner det.

Min man sade igår att "Sofie, när du var inlagd i Uppsala, så fanns det en person som ringde mig och verkligen frågade MIG hur JAG mådde! Din syster... min man älskar min syster också, inte pga just det - utan för att vi har bjudit in honom i vår kärlek och är dom vi är. 

Jag satte jag mig ner idag och kände att jag så gärna ville visa min syster vad hon betyder för mig, men fick inte ner ett ord på pränt.

Mikael Wiehe sade det så bra en gång, så den texten tillägnar jag henne istället. Till dig siss.

Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagar
har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann

Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far

Vi är otroligt lyckligt lottade som har det vi har och det vill jag vårda, uppskatta och framför allt visa. Det är alldeles för många som innerst inne känner lika men låter onödigt tjafs, dumma bagateller och sin stolthet komma ivägen. 

Ta vara på det ni har och var ärliga nog att våga visa det ni känner <3

Jag har haft två hektiska dagar på jobbet, tycker det är kul - men jag har inte haft tid för min familj och allra minst omvärlden. Igår när jag slutade jobbet hade jag inte haft en chans att kolla av läget därhemma och hoppades därför att det var förberett för lite mys o att jag bara skulle få ta det lugnt. Det var ändå min 40-årsdag......

Det visade sig att jag hade fått sms från min man som hade fruktansvärt ont o sjukskrivit sig. Jag led med honom och tänkte "ok, jag handlar mys själv o fixar så ska det nog bli bra". Sms:ade tillbaka o frågade om han hade något speciellt han tänkt från början, så fixar jag det.... fick till svar att "vi åt korv på tidiga eftermiddagen o behöver egentligen bara kvällsfika, handla vad du vill äta du". Okej, tänkte jag - det här var ju inte direkt den familjemiddagen jag tänkt av min dag.......

Tog bussen till coop o handlade, lite småledsen - inte över att inte min man inte kunnat göra något pga smärtan, utan för att han inte tänkt på att vi faktiskt har stora barn som hjälper till mer än gärna om man säger åt dom och att han på allvar tänkte att jag skulle äta födelsedagsmidddag ensam??

Handlade iaf, kom hem en timme sen från jobbet och det visade sig att jag hade överraskande främmande hemma som ville fira mig, men pga att jag var sen så hann inte jag riktigt sitta o tacka för presenter, umgås, eller fika med dom, som jag ville. Dom åkte hem efter en halvtimme o jag ställer mig vid spisen. Ledsen. Var det så här min dag skulle bli? Det blev bara så fel, allt. 

Bestämde mig för att släppa det just då, gjorde maten, dukade. Vi åt och jag var helt bestämd med att hur besviken jag än var så var det här o nu som gällde. Tog efter maten o stängde in mig med ett långt spabad, helt ensam, fortfarande ledsen, men jag tillät mig njuta.  

Idag har jag ännu en gång haft en hektisk dag på jobbet, åker hem o när jag kommer hem har min man tillsett att hela hemmet är nersläckt, med tända ljus överallt, blommor o fin musik. Jag blev lugn i hela kropp o själ. Kände sån värme och kärlek. 

Vi kunde sätta oss ner och prata. Prata om att jag var extra känslig igår och att han var så inne i sina smärtor att det var fullt sjå att ens fungera. Inget av det som blivit igår var någons mening. Det hade sina orsaker och handlade om två personer med olika känslor som just då var oförmögna att se varandras behov. Det viktiga är att vi inte fastnade i det, utan båda gjorde något åt det, jag igår och han idag.

I fredags hade jag ett par vänner hemma som sade en sak till mig. Varför försöka visa att allt är så bra, om det inte alltid är det? Mitt svar på det är att dom delvis har rätt och helt ärligt var det jättelätt för mig idag att skriva ut en status om hur mysigt det var ordnat när jag kom hem. Men minst lika viktigt är det att visa att allting inte alltid är bra, men det kan bli i slutändan - och det är det som betyder något. Om man bara är öppen för olika sätt att se på allt och att vägen dit ibland kan vara brokig. Huvudsaken man har förståndet, respekten och känslan för att ändå hitta rätt till slut. 

Sköt om er <3

Så är mitt stora firande över för i år och jag kan bara summera det med att jag är nöjd över förväntan, både över presenter och själva firandet. Det blev en fantastisk kväll hemma hos oss, samt ett par dagar, alla som fick var välkomna och dom som inte kunde eller ville har jag lika stor respekt för. Precis som jag ville ha det, med ett eget val och massor av kärlek! 

Tycker alltid det är så svårt när man fyller år, speciellt jämnt. Ska man bjuda in folk eller inte, och isåfall var ska man dra gränsen? Tänk om någon tar illa upp och känner sig förbisedd eller tänk om någon känner sig tvungen att komma som egentligen inte har någon lust? Oavsett hur man försöker vända o vrida på sig så kan man aldrig tillgodose alla, utom dig själv. 

Tycker inte om att försätta folk i en situation där något är allt annat än fritt valt och tycker definitivt inte om att bli försatt i en situation där det inte är mitt fria val.  

Om nån känner annorlunda, så spelar det faktiskt mindre roll och är ärligt talat inte mitt problem.

Gör det ni mår bäst av, välj utifrån er själva och följ er egen känsla - det mina vänner, gör er mest lyckliga! Dom människor som inte ser det, dom är inte värda er dyrbara vänskap, anser jag!

Sköt om er och kom ihåg att ni själva är viktigast i ert liv <3

Perfekt...... vad betyder det? Är det att vara och ha det så som alla andra tycker, är det vad medelsvensson har eller är det att alltid, på riktigt, prestera bäst i alla avseenden? Isåfall är ingen perfekt. 

Jag är långt ifrån perfekt som mamma och fru. 

Det händer att jag höjer rösten åt mina barn, för att sen inse att det var dumt o obefogat och får skamset be om ursäkt.

Det händer att jag i en diskussion med min man vägrar ge mig, när jag innerst inne vet att det vore ödmjukast att bara avsluta, och att han förmodligen har rätt. 

Det händer att jag ibland inte har tålamodet för min familj, för att jag just då inte har orken. Ibland känner jag bara för att rymma, långt bort, och bara få vara själv..... 

Mitt hem är långt ifrån pedantiskt rent. Här finns både skräpiga golv, dammtussar i hörnen och tvätt som behöver tas reda på. Min sopkorg är nästan aldrig tom och mina köksskåp behövde torkas ur, för ett bra tag sen.... Mina fönster skyller jag på att dom är gamla och repiga, när solen ligger på och jag ser eländet. 

Jag har varit personen som hållt allt skinande rent med pedantisk ordning i skåpen. Ett perfekt hem utåt med en perfekt familj som gjorde allt tillsammans. Jag hade det perfekta jobbet och det "fanns inga problem".... bortsett från att jag i verkligheten var långt ifrån den person jag ville vara. 

Idag har jag prioriterat om. Mina barn älskar att jag har tid för dom, utan en dammtrasa i handen. Dom blir glada när jag kommer hem på eftermiddagen och frågar hur deras dag varit istället för att gnälla på ett par skor som står på golvet och inte skohyllan (gud bevare mig väl!)

Utåt sett har vi det långt ifrån perfekt, men frågan är om inte all kärlek och livskvalitet, frid och harmoni som vi delar är det som är perfekt? I alla fall är det så för oss! 

Sköt om er! Kram <3