Grejen med internet är att har man en gång satt det på pränt så finns det där, ute i cyber space, oavsett hur mycket du raderar dina inlägg. Kan tveka ibland om jag törs el borde skriva det jag vill. Vilka konsekvenser kan det få? Kan det påverka mig i forum jag inte hade en aning om? Mina barn, familj el mitt yrke?

Det här ämnet är en sån tvekan, infekterad av media, av det vi ser dagligen men framför allt av våra politiker.... Pratar om vår invandringspolitik. 

Har man som jag, åsikter i ämnet, då är man rasist. Men vadå, finns det inga grå zoner just här? Är det här det enda ämnet man inte kan tycka o tänka om, utan att bli dömd?

Jag är bestämd med att jag av hela mitt hjärta menar att ALLA människor är lika mycket värda. Kan säga det igen, och igen, och igen..... menar det lika mycket varje gång. För den skull anser jag mig få tycka o tänka i ämnet, hur Sverige sköter invandringspolitiken? Eller inte sköter den.....

När jag var 16 år fick jag mitt första sommarjobb. På Sandvikenhus, som fastighetsskötare. Flyktingförläggningen var mitt ansvar. Vi fick dagligen plocka reda på sopor på ställen dom inte skulle vara, förklara att allemansrätten inte gäller på folks altaner och visa hur tvättstugan ska skötas. 

Problemet låg inte hos dom vi som land lovat hjälpa, utan snarare på SIV (Statens Invandrar Verk som det hette då) som helt brustit i sin uppgift - att förklara hur det fungerar i ett medelklassens bostadsområde i Sverige. 

Flyktingförläggning..... hur tänkte Sverige då? Istället för att från början ha en PLAN och en framtidstanke i integration osv så packar vi ihop alla i en förläggning, låter soc ta ansvar för att möblera, ge cyklar, kläder och pengar till uppehåll. Hur ser det ut utåt sett? 

Problemet ligger inte hos dom vi som land lovat hjälpa, utan på några byråkrater som stolt vill visa övriga världen hur vi i Sverige arbetar så framstående med att hjälpa till. Stort av oss! 

När brott begås, då ska det visas hänsyn. Självklart ska alla stå oskyldiga inför rätten, tills dom har avlagts. Men när domen baseras på att ta hänsyn till händelser som personen drabbades av i ett hemland med helt andra förutsättningar än här, hur tänkte man då? Om Sven 25 år döms till 8 mån fängelse för ett brott som Ibrahim 25 år döms till 4 mån för, av den orsak att Ibrahim haft det tufft i Libanon. 

Då ligger problemet inte hos dom vi som land lovat hjälpa, utan på en regering som börjar ana att dom inte hade en aning om vad dom gav sig in i o försöker rädda sitt ansikte utåt genom att sopa allt under mattan.

6:e juni, Sveriges nationaldag - dagen då vi ska vara stolta över vårt ursprung och hylla det. Dagen då någon, som för övrigt sitter på helt fel stol, börjar ifrågasätta om det är "snällt" mot alla vi lovat hjälpa att sjunga Du Gamla Du Fria. Nu ska det plötsligt integreras. Och med integration menas uppenbarligen "tassa på tå och visa hänsyn". Man kan ta illa upp om vi håller fast vid våra traditioner, sjunger vår nationalsång och hissar vår fana. 

Då ligger problemet inte hos dom som vi som land lovat hjälpa, utan på en regering som genom sin politik gör allt i sin makt för att göra Sverige osvenskt.

Var ärliga, skulle inte ni utnyttja hjälpen ni fick om ni kom till ett annat land? Skulle inte ni utnyttja allt som lades framför era fötter? Tror ni att alla som fått en chans här i Sverige respekterar vårt land? När regeringen gör allt för att visa hur fult det är att vara stolt över det?  Jag tror dom ruskar på huvet, hånskrattar åt oss och tycker vi är ena dumma jävlar. 

Jag är riktigt less på alla kommentarer om att jag skulle vara rasist enkom för att jag har en bestämd åsikt om vår invandringspolitik. Jag är helt övertygad om att just den politiken har mer orsakat rasismen än förhindrat den.

Naturligtvis tycker jag att alla ska respektera och ta vara på den möjlighet vi gett i Sverige, följa lagen och de normer vi lever efter. Självklart. Annars har man förbrukat sin chans.

Men jag menar också att vår regering har gjort allt dom kan för att förstöra den insikten.

Jag är inte bara stolt över mitt ursprung när Sverige spelar en VM-Final i hockey. Jag är det varje dag, alltid. Lär mina barn nationalsången och firar den 6 juni, varje år. Och vet ni, jag är inte rasist. Jag tycker alla människor är lika värda och borde vara patrioter med stolthet. 

Låg i sängen med kanal 5 play på datorn igår, fastnade vid ”Unga mödrar i Danmark” och vet inte hur många avsnitt jag plöjde mig igenom. Förmodligen alldeles för många som alltid när jag fastnar i något.

Precis som med verkliga livet så fann jag mig beundras av styrkan hos vissa, lika mycket som jag blev förskräckt över resonemanget hos andra.

En mamma var fast besluten med att få en bra utbildning för sina barns skull. Så viktigt var det för henne att hon steg upp 05.00 varje morgon, för att åka tåg 2 timmar till skolan och hem. Hon var dessutom ensamstående men löste pusslet med hjälp av att anlita en barnvakt, utan vardaglig hjälp från barnens far.

En annan mamma sade ”det är tufft att studera från 08.00-14.30 vissa dagar, man hinner ju aldrig något på morgonen”.  Jösses, välkommen till verkligheten.

Fascineras av hur vissa av oss ser möjligheter medans andra ser hinder. Har själv alltid haft svårt att förstå grejen med att låta det faktum att man har barn begränsa en i vardagen. Självklart kan man inte göra sånt som kräver ”barnfri aktivitet” på samma sätt. Men även där har vi väldigt olika uppfattningar om vad som ingår i det.

I min värld är barnfri aktivitet sånt som kräver att barnen behöver vara själva, som t ex att åka till badhuset och simma ett gäng längder eller arbeta skift när man inte har omsorg den tiden o.s.v

Saker som att åka och storhandla, städa hemmet, hälsa på en vän eller ta en promenad t ex har för mig aldrig varit några hinder. Barnen har alltid varit med. Tror t.o.m det är bra för barnen att vara delaktiga, att få uppleva olika sociala miljöer och lära sig anpassa sig efter olika situationer.  

Intressant också hur vi vuxna anpassar oss lika lätt. Är man van att vara två vuxna om allting, blir det plötsligt jättetufft att behöva fixa allt ensam, medans är man van att vara själv så reflekterar man inte över det. Blir lite samma effekt som när man har lugnt på jobbet, det kommer ett telefonsamtal och plötsligt känns det samtalet hur jobbigt som helst.

Om vi försöker komma ihåg hur det kändes när vi hade det som tyngst och allt tog emot, så kanske vi uppskattar när allt flyter på mer. Uppskattar vi vår vardag mer, så kanske allt går så mycket lättare att göra. Går allt mycket lättare att göra så blir det kanske roligare och blir det roligare blir vi gladare. Blir vi gladare så uppskattar vi det kanske mer osv som i en positiv cirkel. ALLT blir vad DU själv gör det till.

Tisdagar är den tråkigaste dagen jag vet, usch vad jobbigt jag kan tycka allt är just den här dagen.  Tänker göra en test idag.

När jag kommer hem tänker jag börja med att heja glatt, säga att det känns skönt att se familjen och fråga alla hur deras dag varit. Sen tänker jag, hur jobbigt det än känns, ta tag i matlagningen – tror det får bli kotlett med gräddsås. Sen tror jag dammsugaren ska få sig ett varv och jag tänker inte gnälla över hur trött jag är och vilken lång dag det har varit. Jag tänker komma ihåg hur det kändes när mina arbetsdagar innebar 12h/dag hemifrån och jag var ensamstående, utan några andra val.  

När det är klart så ska jag känna efter om jag fortfarande tyckte det var världens jobbigaste dag, men jag har en känsla av att denna tisdag har potential ändå.

Kram på er <3

Vilket laddat ämne Facebook är. Vet knappt nån som inte har det och framförallt ingen som inte har en åsikt i ämnet. 

Finns så många människor som vill tycka o tänka om dig och ditt liv, hur du lever det, vad du gör med det. Dels finns det dom som tycker och tänker av omtanke och kanske oro, för att det finns fog för det. Men sen har du dom som hör till kategorin bittra människor som är avundsjuka och inte klarar av att se andra må bra.

Den kategorin som du möter och får kommentaren lite spydigt "MEN vad ni är ute o flänger o far" eller "ska ni iväg nu IGEN??", "hur har ni råd att köpa ny bil??" Tänk vad värmande det hade varit att fått höra "men vad kul, hoppas ni får det skoj!"

Så less på dessa kommentarer och så trist att folk inte bara kan unna varandra det liv man själv vill leva. Inte går jag o säger till den jag möter "men oj, ska du titta på TV o äta chips NU IGEN??! 

Jag och min man lever ett liv där vi unnar oss en hel del på helger, både med och utan barn. Har vi barnen får dom välja, kan bli bio, bowling m.m Är vi barnlediga, vilket vi är varannan helg så unnar vi oss konserter, har kul med vänner och hittar på massa annat skoj. Vi ser ingen anledning till att sluta vara paret Husberg som kan ha skoj som vuxna tillsammans, bara för att vi skaffat barn ?! Oftast är det också den delen som syns, när partyhatten åker på då gör även Facebook det, med den ena galna bilden efter den andra :p 

Lägger inte ut bilder på barnen på det sättet, dom tycker inte om när jag skriver om dom eller visar bilder på dom utan att godkänna det och då respekteras det. 

I vilket fall så är jag helt övertygad om att det är lätt att i sin, kanske egna trötthet på livet, vardagen eller vad det kan vara, döma andra som inte lever så. Men det är allas val och i min värld är jag superglad o lycklig så länge alla jag bryr mig om är nöjda med det liv dom själv valt att leva och lever.

Uppmanar alla att bara släppa såna där kommentarer, det tar så mycket negativ energi. Var er själva och våga ta plats, för ni är värda lika stor plats som nån annan och till er som tycker o tänker vill jag säga, ta tag i er egen situation o arbeta mot sinnesro i livet istället! Tänk också på att ni inte alltid ser hela sanningen <3

Vilken baggis! Blogga från mobilen är ju t.o.m enklare än från datorn! Har hittat min nya 'sitta på tåget' syssla :) brukar ändå samla ihop mig, varva ner o reflektera över dagen när jag åker hem. Avkodar personalsamordnaren Sofie och programmerar mamman, frun och privata Sofie.

Även om jag alltid är samma personlighet så är jag inte samma person på jobb som privat. Har inga problem med att lämna jobbet kvar på tåget på samma sätt som jag lämnar det privata kvar där på morgonen :) Tror det är jätteviktigt att skilja de båda delarna åt för att få lite andrum från allt.

Svårast av allt men förmodligen viktigast är att ge oss själva tid, att vara bara Sofie. Man vänjer sig av med egentiden när man skaffar barn, sen när dom växer upp o börjar klara sig själv ska man vänja sig tillbaka. Ingen baggis!
Lär mig mer o mer, det är trots allt där den verkliga återhämtningen finns. Unna mig en kaffe med en väninna, ett telefonsamtal i lugn o ro, eller ett bad. Behöver inte vara så avancerat så att man inte kan få en kort stund för sig själv, oavsett familjeförhållanden.

Tänk på att vårda er själva, det vinner alla på! Kramar

P.S ett foto från jobb o ett privat är på sin plats ;)

Härliga lördag, min favorit dag! 

Idag har vi storstädat, rensat lite o fått en hel del gjort - inte för att vi var tvungna utan för att vi kände för det :)

Lika mycket som jag älskar lördagar tycker jag lite om ordet måste, så negativt laddat, ett ord som kan ge sån ångest! 

Jag var där förra året, ett år som är det tyngsta året jag haft. Efter att under lång tid vantrivts på mitt dåvarande arbete och med mig själv samt haft flera tragiska händelser som aldrig verkade ta slut, så kom till slut en morgon när kroppen sa ifrån. Jag kom inte ur sängen på morgonen och det slutade med att min man fick ringa läkare åt mig. 

Den kampen som följde efter det är en historia i sig själv.....

Under min depression, när jag mådde som absolut sämst var ordet "måste" det jag hatade mest av allt...Allt var jobbigt. När familjen frågade mig vad vi skulle äta orkade jag inte ta det beslutet, att gå upp på övervåningen och säga godnatt till mina egna barn var en kamp och hjälp om det ringde på dörren eller telefonen, då fick jag panik! Jag som alltid varit en bokmal klarade inte av att läsa en sida, kunde inte ta in det som stod där. Ju mer jag sköt upp allt, desto mer ångest fick jag, så gick allt runt i en ond cirkel.

Jag fick tack vara min man snabbt komma i kontakt med Manpower och kunde få hjälp med de verktyg jag behövde för att arbeta mig ur detta vacuum. Efter en sån resa så lär man sig uppskatta allt så mycket mer! 

Jag är t ex tacksam för varje dag jag kliver ur sängen med glädje o lätthet, tacksam för att gå och handla mat o tillaga den, jösses t.o.m att orka storstäda och betala räkningar är jag tacksam över! :)

Det jag glädjer mig mest över är att min underbara familj har en glad mamma/fru, en mamma som inte irriterat snäser åt småsaker. Min man har en fru som älskar att ha roligt tillsammans o umgås igen. Jag har fantastiska vänner och idag älskar jag när det ringer på dörren/telefonen.

Jag är så oerhört TACKSAM och uppskattar mitt liv! <3

Jag har många förhållanden.Jag har ett med mina barn, ett annat med min make, ett tredje med mina arbetskamrater, sen har jag det med mina vänner och framför allt min syster som hör till kategorin familjoch vän.

I min roll är jag mamma, fru, vän, arbetskamrat, dotter, syster osv men framförallt Sofie. Snacka om att vi har förväntningar att leva upp till! Varje roll kräver sin prestation, sina behov och sitt gehör. 

Inte konstigt vi blir stressade, vi vill ju så gärna vara den som finns där i alla dessa roller. Vet inte hur många gånger jag mått dåligt för att jag inte ringt mormor, eller haft ångest för att det var alldeles för länge sen jag besökte mamma, för att inte snacka om den där vännen jag aldrig ringde som jag lovade....har jag den kvar?

Jag har lyllos mig, två personer som bekräftar undantaget från regeln, min älskade syster och en kär vän....som jag aldrig känt mig orolig över el undrat över, ni vet, såna man bara har.... Där finns ingen ångest, där finns bara en självklarhet - klart vi älskar varandra! 

I vilket fall, i år gjorde jag ett val, valde att bortse från alla oro, all ångest över allt du inte gjorde eller alla du inte orkade ringa, såg det jag gjorde istället och var ärlig mot mamma o mormor, talade om precis hur det är - att jag tänker mycket på dom och uppskattar dom, men att jag i min vardag tyvärr inte alltid har ork o tid.....men att dom betyder allt.

Svaret jag fick kommer jag aldrig glömma: - Sofie, vi älskar dig oavsett vad, vi vet att du tänker på oss och att du alltid finns där, vi är bara glada att du kommit till ro med dig själv......

Min poäng är att hur jobbigt det än är våga vara ärliga, undanflykter skadar er själva mer än de gör nytta! Det roliga är att jag förmodligen aldrig ringt mamma o mormor så mycket som nu! Kramar <3

Helt okej att få gnälla ur sig lite va?! Hur mycket man än tänker att "det finns alltid nån som har det värre", så har man all rätt i världen o få vara less o få klaga....inte får jag mindre ont i tummen för att nån annan hugger av sig handen liksom....

Varit förkyld i över två veckor nu och är riktigt less på min kropp!!! Är det inte KLL eller struma som gör att jag känner mig trött, tung o seg så är det nåt annat. Frustrerande att känna sig fången i en kropp som inte vill göra som man själv vill. Jag vill ju orka träna, ha energi o vara på topp! Förresten, som det är nu skulle jag bli nöjd med att få bli frisk o bara få komma igång o få lite fysiskt medflyt. Behöver inte bli nån Pamela Anderson eller Heidi Klum, vill bara känna mig i form. 

Idag var det bara junior o vi som skulle ha middag. Köpte Rask-Annas pannkakor åt honom fast han älskar mina, sen fick det bli varma mackor åt oss. Vi åt ju riktigt till lunch allihopa. Helt okej med såna dagar, det skäms jag inte ett dugg för.... Tror det är mer onormalt att alltid vara bullmamman som orkar o hinner med allt. 

Omgivningen behöver att vi vågar visa hur det egentligen är. Att inte allt alltid är på topp, att vi inte alltid orkar vara världens bästa föräldrar med hemlagat och göra massa aktiviteter hela tiden. Hemmet går inte under heller av en dammtuss i ett hörn eller ett lortigt glas i diskhon. Ju mer vi vågar erkänna det öppet, desto mindre dåligt kommer alla må av att dom inte riktigt hinner med. Det är jag övertygad om.....

Sänk kraven på er själva och unna er att bara vara ibland, det duger gott! Kram 

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du